KategorierAllmänt

Blogga eller inte blogga?

Blogga eller inte blogga? Det har jag funderat över under en längre tid. Med tanke på att jag skriver detta inlägg är svaret tämligen givet, eller hur? Detta inlägg bryter nästan tre års tystnad. Det är sjukt att det är tre år sedan jag skrev något i detta formatet sist.

Det är sisådär 12-13 år sedan som jag bloggade för första gång. Med andra ord var jag med när blogga var som mest trendigt, hippt och nytt. Även om bloggandet inte är dött, så har det dippat rejält. Bland annat har sociala medier som Instagram och Tiktok tagit över fullständigt. Det är till och med så att Facebook har svårt att hävda sig.

Tanken är att denna blogg ska vara min kanal att ventilera saker och ting. Sedan vad det än mån vara, det återstår att se. Överlag har jag mycket som jag vill ha sagt. Det kan handla om föräldraskap, psykisk ohälsa, träning, hälsa eller kost. Allt som jag kommer att skriva om är baserat på egen erfarenhet, upplevelser och händelser som präglat mitt liv eller är viktigt att lyfta.

Jag kommer att blanda högt och lågt, allvar och skoj. Jag är trots allt en person med mycket åsikter och kommer att tycka till om det mesta som påverkar mig på ett eller annat sätt, eller oss i största allmänhet. Dessutom har jag historier från mitt liv som jag vill dela med mig utav. Det kan kanske hjälpa någon eller väcka debatt. Vem vet?!

I samband med att denna blogg nu nylanseras, så blir tre bloggar en och samma. Tro det eller ej, så har jag faktiskt haft tre bloggar. Galet. En fotbollsblogg om Trelleborgs FF, en blogg om löpning och denna personliga blogg. Nu har fotbolls- och löpbloggen gått i graven men denna lever vidare och ska så göra. Det bästa från alla tre bloggar är från och med nu samlat här.

Välkommen till nya Alias Nille!

KategorierTräning & hälsa

Mitt löparäventyr med Malin Ewerlöf

Min löpning har hela tiden gått från klarhet till klarhet. Min utveckling har stundtals varit imponerande, till och med för mig att förstå. Men jag har hela tiden gått efter parollen, att skynda långsamt. Sedan är jag en person som går ”all in” och lämnar ingenting åt slumpen. Jag tävlar och mäter mig bara med mig själv och ingen annan. Det gäller såväl tävling som träning. För nå mitt mål att bli så bra som det bara går, så fick jag möjligheten att träna med välmeriterade löparen och före detta friidrottsstjärnan Malin Ewerlöf.

Löppassen med Malin har varit bestämda sedan ett tag tillbaka. Jag har bara längtat och väntat, vad annars kan man göra? Det har verkligen varit något speciellt att se fram emot. Sedan har jag inte velat skylta med det. Det är väldigt få som har vetat om vem jag skulle blir coachad av under min vistelse i Stockholm. Det har varit bättre så och istället berätta om det i efter hand.

Flög upp till Stockholm torsdag på morgonen för att göra första löppasset med Malin redan samma dag på eftermiddagen. Jag bodde mitt i smeten på Scandic Park vid Humlegården. Det ligger bara ett stenkast från Stockholm Stadion och Lill-Jansskogen, där löppassen med Malin skulle ske.

Träffade upp Malin vid Sofiatornet intill Sophiahemmet för mitt första löppass. Det blev en skön löpning dit från hotellet. Hon hade sedan tidigare en ganska god bild av min resa från överviktig latmask till ambitiös långdistanslöpare. Det var självfallet en ära att få träffa en sådan erfaren löpare, men inte nog med det utan även bli coachad av henne.

Vi inledde med uppvärmning samtidigt som Malin ställde frågor till mig om bland annat min resa och mina mål. Vädret i huvudstaden visade inte sig från sin bästa sida. Ihållande regn nästan hela passet, men regn bekommer mig ingenting och Malin hade samma inställning.

Efter uppvärmningen gjorde vi ett antal löpövningar i en backe. Dels för att mjuka upp kroppen men även bygga upp och stärka den. Bålstyrka är väldigt viktigt för löpare. Malin förklarade varje övning detaljerat och vad respektive övning är bra för. Jag ställde även mycket frågor, när jag ändå hade egen tid med självaste Malin Ewerlöf.

Övningarna följdes av backintervaller. En av intervallerna var upp för en asfaltsbacke med bra stigning som dessutom eskalera mot slutet. Det kändes bra i lår och vader. En annan intervall var på skogsstig och mer kuperad terräng, alltså både uppför och nedför. Malin peppade mig hela tiden och hon meddelade min förbättring för varje intervall. Jag känner sällan mjölksyra, men det fanns inslag av möjlksyrekänning under intervallerna. Bara ett bevis för riktigt bra löppass.

Efter löppasset samtala vi bland annat om kost samtidigt som vi promenerade mot parkeringen. Sedan tog jag en lättare löpning tillbaka till hotellet. Och insåg på hotellrummet att jag hade blivit riktigt skitig. På grund av regnet och löpningen i skogen var hela baksidan av mig täckt av jord och lera. Och skorna såg jag knappt färgerna på. Det blev till att skölja av alla träningskläderna och rengöra skorna så gott det gick.

Det kändes verkligen efteråt att Malin hade kört hårt med mig. Det var exakt det som jag var ute efter. Kroppen är till för att användas och vill man som mig bli så bra som det bara går då finns det inga genvägar, bara hårt arbete.

Dagen efter, på fredagen var det dags för andra löppasset med Malin. Jag vaknade tidigt, så jag tog en halvtimmas promenad innan hotellfrukosten. Alltid skönt att väcka kroppen till liv. Chillade en stund på hotellrummet innan jag satte på mig löparskorna och sprang mot Lill-Jansskogen igen. Stockholm bjöd på riktigt fint väder med tanke på vädret dagen innan. Stod och tittade efter Malins bil, men plötsligt dyker Malin upp på cykel. Hon säger, ”Idag får du ha mig sidan om på cykel”.

Värmde upp med lite löpning i behagligt tempo samtidigt som jag samtalade med Malin. Träffade även två av Malins barn som befanns sig i Lill-Jansskogen för att ha fysisk aktivitet i skolan. Efter uppjogget blev det fler löpövningar i backe. Jag insåg under passen med Malin hur viktiga löpövningar är och jag kommer komplettera med dessa i mitt träningsupplägg jämte löpningen i sig och styrketräningen.

Därpå var det dags för intervaller i kuperad terräng i elljusspåret i Lill-Jansskogen. Malin informerade mig om att det fanns en ”maskinbacke” eller ”mördarbacke” en bit in i spåret. Upplägget för intervallerna var 3 x 90-60-30-15 sekunder med lika långa gåvila emellan. Jag är en asfaltslöpare men jag kan säga att det gick över förväntan, till och med riktigt bra och Malin berömde mig. Den så kallade ”maskinbacken” eller ”mördarbacken” tog jag utan några problem, visst var den jobbig, riktigt jobbig men jag sprang på bra hela vägen med instruktioner från Malin. En sak är säker, jag kommer att förlägga fler av mina löprundor framöver i kuperad terräng.

Efter intervallerna blev det lättare löpning och sedan promenad, och jag och Malin fortsatte samtala och jag ställde fler nyfikna frågor. Innan vi skiljdes åt betonade Malin hur grym jag är och vilken resa jag gjort, dessutom på så kort tid. Att höra det från någon så erfaren som henne var mäktigt. Det gjorde min dag och något jag kommer leva gott på länge. Sedan tog jag en lätt löpning tillbaka till hotellet, där det blev lite småstressigt för att hinna checka ut till klockan tolv, men jag lyckades med god marginal.

Löparäventyret i Stockholm med Malin har gett mig oerhört mycket, inte bara hur och vad jag ska träna utan även gett mig ny inspiration och motivation. Det är en ständigt pågående utveckling som löpare, ingen löpare blir färdigutvecklad. Dessutom skulle det vara ganska trist att känna så, att jag är färdig nu. Utvecklingskurvan pekar inte alltid spikrakt upp, men utveckling kan ändå fortsätta utan att det syns på till exempel kilometertider. Nu vet jag vad jag kan utveckla vidare för att bli en bättre och snabbare löpare. Jag vill än en gång poängtera att jag tävlar aldrig mot någon annan än mig själv. Det gäller såväl tävling som träning. Jag har bara en motståndare och det är jag själv.

KategorierTräning & hälsa

Jag vill göra en Ironman och en swimrun, men…

Jag letar ständigt efter nya utmaningar. Det är en del av min motivation. Som de allra flesta vet är löpning en väsentlig del av mitt liv. Jag är idag en ambitiös långdistanslöpare som verkligen göra en seriös satsning på min löpning. Just löpningen kommer alltid vara det som jag lägger störst vikt vid och den som är viktigast för mig, men jag drömmer bland annat om att göra en Ironman och en swimrun.

Nu tänker ni säkert att det bara är att tuta och köra. Det är det inte. Och nu ska jag berätta en hemlighet om mig själv, så ni förstår varför. Jag kan inte simma. Jag är 35 år och kan inte simma. Ni får gärna skratta. Själv har jag egentligen aldrig sett det som ett ”handikapp” förrän nu.

Det komiska i detta är att min pappa var tävlingssimmare som ung och min bortgångne morfar har alltid varit ett vattendjur och kunde simma långt ut i den småländska skärgården. Men jag har aldrig lärt mig att simma, jag har aldrig ens försökt att ta ett enda simtag i hela mitt liv. Det skäms jag något oerhört över. Alla kan väl simma, eller hur?

Det finns många orsaker till att jag inte har lärt mig att simma. Bland annat var jag mycket sjuk som barn och åkte ut och in på sjukhus. Jag kan säga att jag har fått min beskärda del i kategorin sjukhusvistelser. Det är en av orsakerna, några andra kan vara att jag varit hårt hållen, allergi mot klor och ren feghet.

Jag drömmer även om att göra Toughest, som är nordens ledande hinderlopp. Förutom vattenhinderna, så finns det något mer som hindrar mig från att genomföra det. Det är höjder. Jag fixar inte höjder. Det är så pass att jag inte klarar mer än fyra steg på en stege sedan börjar mina ben att skaka och jag känner mig illa till mots. Jag ser mig som mesig individ, men jag har aldrig varit en klätterapa. Det vill säga att, klätterställningar på lekplatser aldrig tilltala mig som barn.

Höjdskräcken är en sak och att jag inte är simkunnig är en helt annan. Jag tror det är lättare att lära sig simma än att bli av med höjdskräcken. Därför kommer jag göra ett seriöst försök att lära mig simma och göra en satsning på att genomföra en Ironman och en swimrun, t ex ÖtillÖ eller Blåkulla Swimrun. Planen är att göra detta inom en snar framtid. Det vill säga, först lära mig simma och sedan bli en någorlunda duktig simmare. Detta kommer att ta sin tid men det får det göra. Nästa år är redan fullspäckat med viktiga och stora tävlingslopp för mig. Därför är planen att genomföra en Ironman och en swimrun under 2019. Däremot kommer satsning dit att påbörjas redan nu, inom kort med tanke på att det kommer vara en längre process för mig. Jag ska trots allt bli ett med vattnet.

Bara för att jag inte kan simma, gör det inte mig till en sämre människa eller mindre värd för det. Jag kan dock se mig som feg och mesig på grund av det. Dessutom skäms jag något oerhört över det och det är därför jag har hållit det för mig själv under hela livet, i alla fall fram till nu.

KategorierTräning & hälsa

Kroppstransformationen efter en större viktnedgång

Att gå ned närmare 60 kilo på mindre än ett år är en bragd, men det finns självklart både för- och nackdelar med det. Däremot har jag aldrig ångrat min rekordsnabba viktnedgång någon gång, varken under tiden eller efteråt. Jag är förbannat stolt över den och att jag lyckades göra den utan någon som helst hjälp. Det är verkligen ingen som kan ta det ifrån mig, att jag gjorde det alldeles själv. Det är en fjäder i hatten för mig.

Jag har aldrig brytt mig om kroppsideal utan alltid gått efter att man ska trivas med sig själv. Vill man sedan göra en förändring så ska man göra det för sin egen skull. Du ska aldrig någonsin bli påverkad av någon annan eller bli tvingad till det. Det är din kropp och det är du som bestämmer över den.

Min rekordsnabba viktnedgång medförde att kroppen inte riktigt följde med i transformationen. I mitt fall har det varit så att skinnet inte följde med, men genom att öka muskelmassan i kroppen samt hållit samma vikt i flera månader har jag näst intill lyckats få bort allt överflödet skinn.

Idag ser jag mig som vältränad men det har tagit lång tid att förstå det. Min kropp inhyser inte mycket fett utan det är istället utbytt mot muskler. Målet var aldrig från början att bli vältränad utan det har kommit under tiden, att jag helt enkelt har velat maxa kroppen. Det var inte meningen att jag skulle få synliga magmuskler som 35-åring. Men vill inte heller säga att det bara blev så. Mitt brinnande intresse för träning och hälsa har starkt bidragit till detta.

Om man som jag var överviktig och har varit det större delen av mitt liv så är de flesta jag träffat inställda på det, att Nille är överviktig. Det är verkligen inte lätt att vara överviktig, man får blickar, mindre smickrande ord och folk ”snackar”, helt enkelt. Det är precis likadant nu när jag är i mitt livs form. Vissa av dem som har en bild av mig sedan tidigare tycker nu att jag är för smal. Däremot personer som jag har träffat efter min kroppstransformation påtalar aldrig detta för de har bara sett mig som den jag är nu.

En erfaren löpare sa till mig nyligen, att jag inte alls är för smal utan bara löparsmal och det var enligt honom en stor skillnad. Jag pendlar idag viktmässigt mellan 70-72 kilo och till mina 178 centimeter är det ett BMI på runt 22. Det vill säga att jag ligger mitt i intervallet för normalviktig, 19,1-25. Kosten är viktig för mig och jag äter minst fyra mål om dagen på fasta tider och målen är rejäla. Dagar då jag är som mest aktiv kan jag äta uppåt 3300 kalorier. Målet med det är inte bara att orka utan även att bibehålla vikten som jag håller nu och inte tappa ett kilo till.

Fördelarna med viktnedgången överglänser dock nackdelarna. Just nu är jag i mitt livs form. Aldrig någonsin har jag varit så stark, frisk och välmående. Jag har även fått bevis för att mitt hårda arbete. Förutom att min löpning går från klarhet till klarhet, så beskrev en läkare mina lungor som ”löparlungor” och var imponerad över min vilopuls på mellan 33 och 35 slag per minut. Dessutom är mina övriga värden i klass med en elitidrottare. Det finns inga genvägar utan bara hårt arbete.

KategorierTräning & hälsa

Jag blev löpare

Tidigt i livet blev jag sportintresserad och mycket beroende på att min morfar som var en stor sportfantast. Han och jag följde många stora sportevenemang tillsammans, bland annat fotbolls-VM 1994 och Atlanta OS 1996. Det är två sportminnen med honom som jag aldrig glömmer och gärna tänker tillbaka på.

Att jag började utöva sport och idrott är därför ganska logiskt med tanke på sportintresset. Däremot har jag aldrig haft någon talang nog för att slå igenom eller bli någon i en sport eller idrott. Även om jag var talangfull innebandy- och tennisspelare, så hade jag inte det som krävdes för att nå eliten. Det hade jag även karaktär att inse.

Mitt sista tennisslag slog jag kanske 2002. Fram till 2016 utövade jag i princip ingen fysisk aktivitet. Alltså, jag var en soffpotatis under 14 års tid. Under den tiden gick jag från normalviktig (74 kilo) till överviktig (128 kilo). Men i maj 2016 förändrades allt. I samband med en företagsstafett fick jag blodad tand av löpning. Det blev starten på en viktresa som idag har blivit en löparresa.

Att jag skulle fastna för löpning är helt otippat. Det mest logiska valet hade varit någon bollsport. Det är snarare mer logiskt att det blev en individuell sport eller idrott. Det är inte så att jag inte är en lagspelare utan jag trivs bäst ensam och inte vara beroende av andra. Det låter kanske tråkigt, men det är det inte. Dessutom är löpningen min egentid och den vill jag spendera med mig själv.

Förutom att jag har gått ned 56 kilo på mindre än ett år, så har jag även blivit en hyfsad löpare. Jag har under hela tiden haft en bra utvecklingskurva och tagit nya steg allt eftersom. Såg inte på kartan i resans begynnelse att jag skulle bli långdistanslöpare. Så sent som för några veckor sedan blev jag även ultralöpare, det vill säga att jag har sprungit ett lopp som är längre än ett maraton. Nådde dock inte mitt uppsatta mål på 50 miles (80 km), utan jag kom lite mer än halvvägs med strax under 47 km.

Idag springer jag fyra gånger i veckan och minst en mil åt gången. Det blir även ett långpass i veckan som brukar ligga på 15-20 km. Avverkar mellan 45-60 km löpning per vecka och dessutom försöker jag få in ett eller två pass med styrketräning. Det är verkligen en radikal förändring av mitt liv, men jag mår så fruktansvärt bra och är piggare än någonsin.

Mål är otroligt viktigt för mig och det är det som har sporrat mig hela vägen. Framledes väntar mitt första halvmaraton i september. Och nästa år är det tänkt att jag ska glänsa med Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och minst två ultralopp. Mitt ständiga mål är alltid att bli bättre men framförallt snabbare. Att jag blivit en löpare som kan leverera tävlingslopp i 4:40-tempo är bara sådant som jag hade kunnat drömma om tidigare. Nu är jag faktiskt där och siktar på att springa tävlingslopp i 4:30-tempo innan tävlingsåret 2017 är slut.

Jag tror absolut att vem som helst kan bli löpare. Det handlar bara om inställning, fokus och målmedvetenhet. Precis som Gunde Svan brukar säga, ingenting är omöjligt. Och exakt så är det. Jag är ett levande exempel på det, att man kan bli en hyfsad löpare utan talang eller andra förutsättningar.

KategorierTräning & hälsa

Jag är ultralöpare

Nu kan jag titulera mig ultralöpare. Igår sprang jag längre än 42195 meter som ett maraton är. Det blev ytterligare en halvmil innan jag fick lägga mig. Jag sprang 47 km (46,94 km) och spenderade fem timmar och 42 minuter i löparspåret. Att jag inte nådde mitt uppsatta mål grämer mig faktiskt inte nämnvärt.

Jag är egentligen ingen löpare, eller så vill jag intala mig det. Nu måste jag sluta med det. Vissa föds med talangen eller egenskapen. Andra är som jag och blir löpare i alla fall. Det handlar bara om inställning och pannben, så kan vem som helst bli löpare. Det handlar inte om hur snabbt det går eller hur långt man springer. Det handlar om att röra på sig, aktivera sig.

Att ställa upp i ett ultralopp kan vara dumdristigt med tanke på att jag för ett år sedan med nöd och näppe klarade 3,5 km löpning. Å andra sidan har jag en utvecklingskurva utöver det vanliga. Jag är bra på att känna av vad jag klarar och inte klarar. Därför var det inte en plojgrej att hoppa på ett ultralopp eller en tidig 40-årskris. Jag visste helt enkelt att jag hade något att göra där.

Jag ställer alltid höga krav på mig själv och oavsett vad det gäller i livet. Därför hade jag som mål att greja 50 miles i gårdagens Backyard Ultra Sydkusten. Det handlar om 12 varv på en bana som är 6706 meter. Med rätt upplägg av loppet, varv efter varv tror jag fortfarande att detta är fullt möjligt för mig.

Mitt upplägg igår var att snitta runt 45 minuter per varv och ha mellan 12-15 minuter att ”preppa” i varvningsområdet. Detta upplägg höll till punkt och prickar de fem första varven. Dessutom hade jag funnit mig en följeslagare som jag sällskapade med slaviskt. Att kunna prata med någon varv efter varv är guldvärt.

Eftersom jag gjorde mitt första ultralopp så var jag där för se och lära. Jag hade inte mycket kunskap om det, mer än det jag hade läst och hört. Jag visste inte heller hur min kropp skulle reagera, både fysiskt och psykiskt. Aldrig tidigare hade jag sprungit och ätit emellan. Och det är en konst som jag inte bemästrar. Det var det som var faktorn som fick mig att kasta in handduken.

Under det sjätte varvet började min mage att köra något ordentligt. Det hämmade min löpning och humör väsentligt. Jag drog ned på tempot för att inget oförutsett skulle hända. När jag kom i mål efter varvet mådde jag skit. Magen var katastrof och jag hade tankar på att bryta. Ganska snabbt insåg jag att bara ett varv till krävs för att klara både maraton och ultra. Därför samlade jag mig för ett sista varv. Varvet blev inte vackert och våndades med rejäla magproblem. Strax efter markeringen för tre kilometer började jag förbrilt att leta efter en toalett utan att hitta någon. Jag tog mig samman och försökte tänka på annat. När jag såg markeringen för sex kilometer kom en lättnad att bara ha 700 meter kvar. Det var en fröjd att göra upploppet påhejad av familjen. Känslan att passera mållinjen var obeskrivligt. Jag hade dessutom fyra minuter tillgodo om jag mot förmodan skulle vilja göra ännu ett varv. Detta blev såklart inte fallet. Jag hade trots allt blivit ultralöpare.

Det är konst att kunna äta och springa. Detta är ingenting jag är bra på eller min mage klarar av. Finderar även över om det kan vara så att min kropp inte klarar sockerchocken med godis, kakor och bullar. Jag har under långt tid levt ett liv av nästan inget socker alls. Bara en tanke. Till kommande ultralopp måste jag prova mig fram till rätt modell för mig.

Bortsett från magen var kroppen väldigt fräsch efter sju varv. Med det i åtanke hade jag mycket väl kunnat nå mitt uppsatta mål på 50 miles. Det är ett styrkebesked att veta att kroppen håller för långa distanser, ultradistanser.

Nästa ultralopp har jag inte börjat kika på ännu, men det kommer att bli fler. Detta har inte avskräckt mig ett dugg utan tvärtom. Jag blev trots allt ultralöpare på mitt första försöket.

Nu väntar två dagars vila, söndag och måndag. På tisdag står jag åter på startlinjen. Då deltar jag nämligen i Wallanderloppet i Ystad. Det blir en betydligt kortare distans, bara 6 km.

Avslutningsvis vill jag gratulera Niclas Gällentoft och Jenny-Ann Ehrling som vann sina klasser på 26 respektive 23 varv. En enastående prestation av bägge!

KategorierWebbutveckling

Snart två år med PAP-API

Det har snart gått två år sedan jag utvecklade PAP-API. Från början var det ett litet hobbyprojekt men tämligen omgående blev något mycket större. Det kan vara så att tjänsten fyllde ett litet dolt hål.

PAP-API är en API-tjänst som inte bara kontrollerar och verifierar svenska adresser och postnummer utan även validerar dem. Denna tjänst är helt kostnadsfri att använda och plattformsoberoende. Datan som levereras uppdateras månadsvis för hög tillförlitlighet.

PAP-API riktar sig främst till utvecklare, men sedan länge finns det en ambition att ta det till slutanvändaren. Målet är att lansera Postnummerguiden innan årsskiftet, som blir en sökmotor för adresser och postnummer.

Antalet användare av PAP-API ökar hela tiden men det tog rejäl fart ungefär efter ett år. Då hade tjänsten hunnit etablerat sig och många förstod att det var en tillförlitlig tjänst. Användarantalet och API-anropen är nu fler än någonsin. Detta är förstås oerhört kul!

Efter sommaren är tanken att lansera version 2.0. Förutom att allt kommer vara snäppet bättre än tidigare, så tillkommer även en del nyheter. Bland annat möjligheten att hämta ut GPS-koordinator för adresser. Utöver detta kommer en premiumversion av tjänsten att lanseras för användare som kräver det lilla extra. Denna version kommer att kosta en slant men kommer bara vara ett komplement eller alternativ till gratisversionen. PAP-API kommer alltså förbli kostnadsfritt för all framtid.

Det är fantastiskt kul att ett hobbyprojekt som detta kunde ta så oanade höjder och tämligen snabbt också. Det ska bli intressant och spännande att se projektet fortsatta utveckling.

KategorierTräning & hälsa

Medverkar i Löppodden

För en tid sedan blev jag kontaktad av Patrik (patrikrunner) som har podcasten Löppodden. Han frågade mig om jag ville medverka i ett specialavsnitt av hans pod, ”Löppodden ringer upp”. Jag svarade omgående ja till det. Det kändes hedrande att bli tillfrågad. Med andra ord, det var ingenting att ens fundera över.

Löppodden är en ganska ny pod med inriktning på löpning, såklart. Bland annat har ultralöparen Åsa Aideborn och friidrottschefen Niklas Wallenlind medverkat tidigare. Patrik som leder podden är själv duktig och flitig löpare. Det ska bli både spännande och intressant att medverka och förhoppningvis kan jag inspirera och motivera någon eller några.

Specialavsnittet jag medverkar i kommer att spelas in imorgon onsdag. Exakt när avsnittet kommer att släppas offentligt vet jag inte ännu. Men om jag skulle få tippa, så bör det vara tillgängligt någon gång under nästa vecka ”där poddar finns”.

KategorierTräning & hälsa

Jag tävlar bara mot mig själv

Det vi alla kan vara överens om är att jag kommer aldrig bli någon elitlöpare. Däremot kan jag bli så bra som det bara går. Att göra en elitsatsning 10 eller 15 år försent är dumdristigt och tidsmässigt omöjligt med heltidsjobb och tre barn. Men, jag gör ändå en löparsatsning, min egen satsning på löpning. En elitsatsning hade varit att tävla mot andra för att bli bäst, men min satsning handlar bara om att tävla mot mig själv.

Tämligen fort under min viktresa förstod jag att löpning är mitt kall. Det var det där som jag alltid hade saknat och verkligen behövde. Innerst inne är jag en tävlingsmänniska och det gäller allt. Hade jag varit 10 eller 15 år yngre hade jag gjort en elitsatsning inom löpning för att försöka bli bäst. För att ändå väcka tävlingsmänniskan i mig till liv i den löparsatsning jag gör, så handlar det istället om att tävla mot mig själv. Att pressa mig själv att hela tiden prestera bättre och bättre.

Något som jag verkligen älskar så är det statistik. Jag kan verkligen grotta ner mig i min löparstatistik. På så sätt kan jag planera mina löparrundor och lopp baserat på tidigare statistik. Men ingen blir bättre av att stirra sig blint på statistik, inte ens jag. Det handlar trots allt om att prestera när det verkligen gäller, men statistiken kan dock ge en förståelse för det man presterar och vill prestera.

Lopp är absolut något som triggar tävlingsmänniskan i mig, även om jag vet att jag kommer aldrig kommer vinna eller placera mig topp 3, eller topp 10 för den delen. Däremot handlar det alltid om att prestera bättre tider och placeringar. Sedan kan jag villigt erkänna att under lopp kan jag mycket väl tävla mot enstaka löpare och springa om. Att springa om ger både egot och självförtroendet en bra boost. Sedan är alla lopp en folkfest och det får man inte glömma, där alla delar något gemensamt och springer mot samma mål.

Sluta fundera på hur bra du är som löpare genom att mäta dig mot andra. Se på dina egna prestation i löparspåret och sträva hela tiden efter att bli bättre. Bara för att man inte elitsatsar så behöver det inte bli trist och tråkigt.

KategorierPsykisk ohälsa

Träning mot panikångest

Att jag lider och har lidit av panikångest större delen av mitt liv är ingenting som jag håller hemligt. Panikångesten har eskalerat från och till, och har varit betydligt mer påtaglig i perioder. De bästa perioderna, när jag nästan varit helt botad är när jag har varit som mest aktiv.

Redan som barn hade jag panikångest, men jag visste inte vad det var för något då. Det är först i vuxenålder som jag har förstått det. Vad det är som har triggat panikångesten att göra sitt intåg i mitt liv vet jag inte riktigt. Det kan vara att jag spenderade mycket tid på sjukhus som barn av olika anledningar. Vid ett tillfälle höll jag till och med på att dö. Det är absolut en traumatiskt upplevelse som kan ha varit den utlösande faktorn för panikångestens början.

För mig har träning alltid haft en positiv inverkan på panikångesten. Under de perioder i livet då jag har varit som mest aktiv har panikångesten varit ”botad”. Helt botad från panikångest blir man nog aldrig. Under åren som jag var talangfull tennisspelare är den tid som jag har mått som bäst rent psykiskt, ja och fysiskt också för den delen. Där är jag igen, just nu. Jag minns faktiskt inte när jag hade en panikångestattack sist. Jag känner mig inte bara stark rent fysiskt utan även psykiskt. Det är jag otroligt tacksam för.

Att träning fungerar mot panikångest är nog individuellt. Jag har läst att vissa upplever motsatsen, får panikångest av att träna. Men det finns forskningsbelägg för att fysisk aktivitet är lika effektivt mot panikångest som läkemedel och terapi. Jag är övertygad om att majoriteten av de som lider av panikångest hade kunnat dämpa den med träning. Vilken träningsform man väljer att utöva spelar egentligen ingen roll, men av erfarenhet bör man välja en mer fysiskt träningsform. Då menar jag inte att man ska ta ut sig helt och hållet men en träningsform som är pulshöjande.

Se mig inte som någon expert i ämnet panikångest och jag skriver bara från egen erfarenhet. Min erfarenhet säger även hur individuellt panikångest är och beter sig, men jag är övertygad om att många hade kunnat dämpa panikångest med träning.