Uppfostran är A och O. ”Rätt” uppfostran från dag ett är allt.
Vi har alla uppfostrats på olika sätt och med varierat slutresult. Vissa lyckas, vissa gör det inte. Oavsett så tar man sig igenom livet, på ett eller annat sätt.
Min uppfostran bestod av en stark och omtänksam mamma samt en frånvarande pappa. Frånvarande, då menar jag inte på det sättet ni kanske tror. Han bodde med mig och mamma, men han var ändå frånvarande. Han var helt enkelt inte involverad i mig. När jag blev äldre kände han sig hotad. Min pappa kan varken läsa eller skriva. Han kan knappt skriva sitt fullständiga namn. Det är väldigt olyckligt och tragiskt. När min kunskap och kunnande blev mer och mer omfattande blev det för mycket för honom. Han har aldrig slagit mig men han har gjort annat för att ”skada” mig. Detta var bidragande men inte avgörande för skilsmässan mellan mina föräldrar sommaren innan jag skulle börja högstadiet. Enligt mig var skilsmässan det bästa som kunde hända.
Det fanns dock en annan manlig förebild i mitt liv. En oerhört stark och stabil individ som för mig var oövervinnerlig. Än i dag är min morfar den största förebilden och superhjälten i mitt liv. Utan honom i min barndom hade jag aldrig varit den jag är i dag. Trots att han var strikt och hård i sin uppfostran, så gav han mig så otroligt mycket som jag fortfarande bär med mig. Barndomsminnena med honom hade kunnat bli en hel bok. Han skapade minnen, han gav mig grundstenar och han gjorde mig redo för livet.
Själv har jag tre barn, bland annat tvillingsöner. De är väldigt olika på många sätt, men påminner om varandra. Dottern är kreativ, driven och energisk. Äldsta tvillingsonen är stark, envis och självständig. Yngsta tvillingsonen är social, velig och följsam. Dottern behöver sällan bli tillrättavisad och behövs det, så räcker det att göra det en gång. Äldsta tvillingsonen förstår när han har gjort fel (i större eller mindre grad) och rättar oftast in sig i ledet. Den yngsta har svårt att förstå vad som är rätt eller fel. Därför krävs det en större ansträngning. Den så kallade pedagogiska anpassningen. Tvillingarna tillsammans är stökiga, det är trots allt pojkar. Med andra vuxna kan de testa gränser i samförstånd, dock aldrig med mig. Kanske för att mina gränser är tydliga och jag ruggar aldrig på dem.
Vad är då rätt uppfostran och finns det? Nej, det går inte att definiera vad som är rätt gällande uppfostran. Det är ungefär som att försöka definiera ordet normal. Däremot kan man forma en lyckad uppfostran för att relationen mellan förälder och barn ska fungera smidigt igenom hela livet. Åtminstone fram till myndighetsåldern. Alla barn är unika och det handlar om att anpassa uppfostran därefter. Sättet som jag uppfostrar min äldsta son fungerar till exempel inte på den tjugo minuter yngre sonen. I grund och botten är det ändå samma uppfostran men i olika former.
Det handlar om att se hela bilden, vara uppmärksam och närvarande. Barn ska veta vart gränserna går. Det är viktigt att aldrig vika en tum. Håll en rak linje från dag ett. Barn märker direkt när föräldrar håller på att ”tappa det”. Försök att hindra att situationer uppstår i ett tidigt skede och slipp på så sätt sådant som är energikrävande för både förälder och barn. Använd bara höjt tonläge om det behövs, men skrik aldrig på ett barn. Barn har en benägenhet att stänga av om föräldrar ständigt har samma höga tonläge. Då kommer inte ett höjt tonläge att ha någon som helst effektiv om barnet verkligen har gjort fel. Var istället pedagogisk och hitta andra vägar när barnet inte gör som det ska eller blir till sagt. Bryt mönster men skapa trygga rutiner. Höj alltid ett barn som är duktigt, men sänk det aldrig. Ge dem förutsättningar och möjligheter för det som de tycker är kul. Var engagerad och involverad. Vilket barn minns en trött och energilös mamma eller pappa? Ingen.
Avslutningsvis, en stark förebild i barndomen bygger en lyckad uppfostran och det behöver inte vara en förälder. I mitt fall var det min morfar.
Bild av Daniel Cheung på Unsplash.