KategorierPsykisk ohälsa

Anorexi hos män

Oavsett om du är man eller kvinna, så kan du drabbas av en ätstörning. Tror däremot att det är så att många har fördomar om det. Att ätstörningar (vilken det än må vara) bara drabbar kvinnor. Det är fullkomligt fel. Hur ätstörningar är fördelat mellan män och kvinnor låter jag vara osagt, men det jag med all säkerhet kan säga är att det kan drabba alla.

Ordet eller benämningen ”ätstörning” samlar olika typer av ätstörningar, exempelvis anorexi och bulimi med flera. Det vill säga, att man kan säga att man har en ätstörning utan att behöva precisera vilken typ. Detta kan hjälpa många som inte vill dela med sig av sitt egentliga tillstånd för andra, utomstående.

Anorexi eller anorexia nervosa är en typ av ätstörning som jag vet mycket om och gärna vill lyfta fram i ljuset. Och jag vill kanske främst lyfta anorexi hos män. Det är så att jag är själv drabbad och fick diagnosen först för ett drygt år sedan. Däremot har jag haft det mycket längre än så men utan att veta om det eller blivit upptäckt.

För fyra år sedan gjorde jag en radikal förändring i livet, kort sagt en livsförändring. Jag började träna och ändrade kosten. På bara sju månader hade jag gått ned 46 kilo. Det är galet, jag vet. Det är 6,5 i månaden eller 1,5 kilo i veckan. Det borde ha slutat där, men det gjorde det inte. Jag hade skapat ett monster som även efter uppnått mål fortsatte att jubla efter tappade hekton eller kilon men blev helt rasande efter viktökning, om det bara så handlade om ETT hekto. Det gick inte att stoppa och jag tränade hårdare än någonsin. Fortsatte att tappa kilo efter kilo. Vid en tidpunkt vägde jag under 50 kilo till mina 176 cm. Det är ett BMI på cirka 16. Normal BMI för en man i min längd ska gärna vara sisådär 20-23.

Det jag inte kunde, det var att balansera upp träning kontra kost efter uppnått mål. Istället fortsatte jag äta på samma sätt som under viktminskningen och tränade med oförändrad mängd, kanske till och med mer. Ekvationen gick inte ihop och viktraset fortsatte. Det skulle dröja länge innan ätstörning kom på tal. Innan dess drabbades jag även av psykisk ohälsa. Det gjorde såklart inte, min då oupptäckta anorexi bättre.

När jag för ett och halvt år sedan träffade en duktig överläkare inom vuxenpsykiatrin, då uppdagades min anorexi för första gången och jag fick omgående remiss till ätstörningsmottagning. Det tog sedan ett tag till innan min diagnos blev fastställd. Med hjälp av kompetent personal på ätstörningsmottagningen har det vänt. Friskförklarad är jag ännu inte och besöker mottagningen varannan vecka. Det behövs åtminstone tio kilo till men gärna femton kilo för att jag ska ses som frisk ifrån anorexin.

Anorexi hos män är väldigt svårt att upptäcka, då vi män bland annat har kraftigare benstomme. Det finns alltså många män därute som har anorexi men utan att veta om det. Dessutom finns fördomen om att män inte kan drabbas av anorexi. Det är illa, riktigt illa. Det bidrar även till att sjukdomen (ja, det är en sjukdom) inte blir upptäckt.

Det är ett helvete rent ut sagt att leva med anorexi. Det är anorexin som kontrollera ditt liv från att man vaknar på morgonen till att man somnar på kvällen. Det handlar bland annat om att ha stenkoll på allt som man äter, ständigt dåligt samvete om man ätit något onyttigt, planera resturangbesök långt innan för att inte äta för mycket eller ”fel”, träna extra eller hårdare för att inte gå upp i vikt, väga sig varje dag eller till och med flera gånger om dagen och känna sig tjock trots undervikt. Anorexi är namnet på det monster som man skapat, omedvetet.

Alla kan drabbas av anorexi, oavsett om du är man eller kvinna. Observera om någon i din närhet är för smal, äter lite eller har något annat undvikande sätt som gäller kroppen, matvanor eller både och. Du ska dock aldrig konfrontera någon som kanske har anorexi eller överlag någon typ av ätstörning. Berätta istället det för någon närstående till denna eller om du själv är den närstående. Ta det då försiktigt och läs på om anorexi innan. Kunskap om det är guld värt för att hjälpa någon med ätstörning.

Bild av Aarón Blanco TejedorUnsplash.

KategorierNostalgi

Såpaskådisarna som försvann

Varuhuset och Goda grannar kom lite tidigt för att bli kallade för såpoperor. Det kanske var först i mitten av 1990-talet som ordet såpopera eller såpa började myntades på allvar i Sverige. Det var då som de svenska såporna tog över tv. TV4 gick i bräschen och kom först med väldigt omtyckta Tre Kronor. Drygt två år senare kom Skilda världar som även den blev en oerhörd succé i TV4. TV3 hakade sedan på med såpan Vänner och fiender. Den köptes dock upp av Kanal 5 efter drygt ett år. När Vänner och fiender lämnade TV3 blev den snabbt ersatt av nya såpan Vita lögner. Sedan dess har såporna avlöst varandra med bland annat Nya tider, Hotel Seger och Andra Avenyn för att bara nämna några.

Många skådespelare har kommit och gått genom åren. Vissa har stannat kvar i rampljuset och andra inte, och har helt enkelt bara försvunnit. Av dessa är det många som har gjort avtryck. Vad hände egentligen med några av dem när strålkastarljuset slocknade?

Bengt Dalqvist blev Daniel med hela svenska folket. Miljonpublik följde intrigerna mellan familjerna Bovallius och Toivonen i Skilda världar. Rollen som Daniel var inte Bengts första utan han hade tidigare spelat Håkan i SVT:s Sexton. Efter Skilda världar försökte han klamra sig kvar i rampljuset på olika sätt. Spelade teater på Fredriksdal i Helsingborg, skrev och producera en kortfilm, släppte singeln ”Varmt & salt” som floppade och var sångare i bandet The Odd Dogs. 2009 gjorde han ett försök i Idol men juryn dömde ut honom redan under audition. Sedan 2012 jobbar han som säljare/konsult och inom olika branscher genom åren. Vid sidan av jobbet är han ”singing DJ” på klubbar runt om i Sverige. Bengt är 45 år, gift, har två barn och bor på Södermalm i Stockholm.

Eric Rydman iklädde sig rollen som Patrik Fridell i TV3:s såpa Vita lögner. Han ville i serien satsa på en artistkarriär, men något som föräldrarna ogillade. Istället ville de att han skulle gå i deras fotspår och bli läkare. Eric och Patriks liv påminner om varandra. I samma veva som Vita lögner var som hetast, så släppte Eric två singlar ”Stanna hos dig” och ”En annan tid”. Även en fullängdsskiva var på gång men släpptes aldrig. Han påbörjade läkarstudier istället och har idag jobbat som läkare i över 10 år, bland annat på Södersjukhuset. Musiken har han fortfarande som hobby och har spelat i flera band, bland annat Roxie 77 tillsammans med Anton Körberg. 2011 dök han upp som skådespelare igen. Han hade en liten roll i den svenska långfilmen En gång i Phuket. Under ett tag var Eric expertläkare i tv-programmet Helt sjukt på TV4. Erik har hunnit bli 47 år, är gift och bosatt på Lilla Essingen i Stockholm.

Cajsalisa Ejemyr blev kanske mest känd som Anna Andersson i Skilda världar, men dök även upp i såporna Vita lögner och Nya tider. Trots att hon bara var Anna i Skilda världar under två säsonger så gjorde hon ett bestående avtryck. Cajsalisa medverkade även i filmer både före och efter Skilda världar. Först i Bert – den sista oskulden och sedan i Svenska hjältar. Musiken låg även henne varmt om hjärtat. Det blev tre skivor, två på svenska (Först nu och Vad jag vill och lite till) och en på engelska (Either Way) samt deltagande i Melodifestivalen 1997 med bidraget ”Du gör mig hel igen”, skriven av artisten Robyn (slutade på fjärde plats). Hon har idag lämnat både skådespeleriet och musiken. Hon är numera präst i Svenska kyrkan. Cajsalisa är 41 år gammal, gift, tre barn och bosatt på Södermalm i Stockholm.

Zara Zetterquist fick sitt genombrott som Sanna i omåttligt populära Tre kronor i TV4. Där spelar hon dotter till poliserna Leif och Lena samt flickvän till Abby. Det blev fyra säsonger som Sanna. Zara var ingen oerfaren skådespelare innan Tre kronor. Hon spelade nämligen Petra som var dotter till Göran (Björn Skifs) och Tina (Susanne Reuter) i långfilmen Drömkåken. Hon fortsatte skådespela från och till även efter Tre kronor. Hon gjorde roll i såpan Hotel Seger (Kanal 5) samt roller i filmer som 9 milimeter, Slutspel och Gangster. Sedan sadlade hon om. Utbildade sig till kustbevakare och är idag befälhavare inom svenska Kustbevakningen. Hon dök faktiskt upp i Kanal 5 under 2006 och deras tv-dokumentärserien Kustbevakarna. Därefter har inte Zara inte nått rampljuset igen. Hon är idag 40 år, gift och bor på Ingarö utanför Stockholm.

Dessa fyra är bara några av de ”såpaskådisarna” som har fastnat på min näthinna. Listan kan göras mycket längre men jag ber att få återkomma en ny djupdykning i ämnet.

KategorierTräning & hälsa

Bland bantningstips och modetrender

Denna text är skriven av mig den 23 januari 2003. Den publicerades i en dagstidning vid tidpunkten. Innehållet i texten nedan är lika aktuellt nu som då. Texten är reviderad av mig inför denna publicering för att fylla sitt syfte även idag.

Varje dag så matas vi med allt ifrån bantningstips till bantningspiller och om inte det skulle vara nog, så matas vi även med nya heta modetrender som inte passar alla kroppstyper.

Vem känner inte igen löpsedlar med personer som har gått ned si och så mycket, på si och så antal veckor? Detta är vardagsmat i kvällstidningar, men även i veckotidningar. Ibland är det som om man inte orkar med det mer och vill spy över det. Trots detta så är det så många som tar till sig tipsen. Varför är det just så?

Det hela bottnar, tycker jag i det idealet som har föds fram med tiden. Man måste ha den perfekta kroppen för att bli accepterad eller vara någon. Det är i alla fall det som tycks vara det enda rätta. Alla tidningar är proppfulla med bilder med kvinnor och män med perfekta kroppar och kända personer stylas för att bli perfekta. Tänk nu efter ordentligt, när såg du en överviktig modell senast? Det händer inte ofta, men det finns undantag.

Om jag ska göra ett anförande gällande bantningstips och bantningspiller, så riktar sig båda till en svag målgrupp. Kanske främst till personer som är överviktiga och redan har dåligt självförtroende. Tidningarna som innehåller bantningstips säljer och de som producerar bantningspiller tjänar mycket pengar på det, för målgruppen är stor. Jag anser på det yttersta att det är väldigt lågt att sjunka, genom att tjäna pengar på andra människors olycka. Däremot anser jag inte att alla bantningspiller är fejk och inte fungerar. Det finns medicinskt framtagna läkemedel för att hjälpa på ett bättre sätt. Låt dessa läkemedel istället exponeras för de som verkligen behöver dem. Då behöver inte personer med behovet använda pengar på fel sorts bantningspiller, som i själva verket inte fungerar.

När nya modetrender presenteras så är kläderna sällan i de storlekar som passar alla. Kläderna är oftast i pyttesmå storlekar, eller rättare sagt i storlekar som anses vara ”normala”. Få av dem som designar modekläder tänker på att det finns en stor målgrupp därute som är överviktiga. Många i denna målgrupp börjar då att tänka på bantning, men får även tankar om att de inte duger som de är. De börjar måla upp en bild av att de måste var som modeller på catwalken i Milano, Rom eller Paris.

När dokusåporna gjorde sitt stora intåg under det tidiga 2000-talet, då handlade det till stor del om utseende. Jag vill dock räkna bort Expedition Robinson, som jag anser inte använder sig av deltagare som har det perfekta kroppsidealet eller utseendet. Dokusåporna som jag främst menade då var Baren och Big Brother, och nu främst Paradise Hotel. Allt som tv-kanaler vill med detta innehåll är att få så många tittare som möjligt, därför tar de med deltagare med perfekta kroppar eller har något annat utmärkande med utseendet. Tyvärr lever vi i en utseendefixerad värld och då är det inte konstigt att tv-kanaler surfar på vågen. Dessa gör verkligen allt för att vinna tv-publiken på alla sätt som går och utseendet är väldigt gångbart. Det är verkligen att sjunka lågt.

Om man sedan tar musikbranschen så är även den otroligt utseendefixerad. Allt med artisterna bör vara perfekt och inte bara musiken. Dessutom så är det mycket lättklätt i musikvideor. Det började med Britney Spears och Christina Aguliera. Britney började som sockersöt pop-tjej och utvecklades till en sexig och utmanande tjej efter några skivor. Christina gick nästan steget längre. Hon började också som sockersöt pop-tjej, men till slut framträdde hon i minimala kläder och anspelade otroligt mycket på sex och utseende. Det var verkligen skrämmande att se den utvecklingen då och att det än idag inte har förändrats särskilt mycket. Jag anser att man borde tänka på alla fans. Alla artister, eller kända personer överlag är förebilder. Många av fansen kan vara väldigt unga och om dessa matas med denna bild, så får de fel syn av skönhetsidealet.

Jag vet själv en hel del om övervikt och tankar om bantning, men även mobbning. Jag gjorde en radikal förändring i mitt liv. När jag gick på högstadiet, i sjuan och åttan så vägde jag 121,5 kilo. Jag mådde otroligt dåligt redan då och mådde ännu sämre när jag matas med ”propaganda” i media med bilder på blanda annat människor med perfekta kroppar. Jag läste ofta bantningstipsen, men inga av dem fungerade särskilt väl. Jag har upplevt mycket av det som många överviktiga gör och jag vet hur det känns. Själv så förändrade jag min tillvaro och fick hjälp av en läkare att gå ned till 77 kilo och den vikten behöll jag under ett par år. Detta gjorde jag inte för att jag behövde passa in eller vara någon jag inte var, utan jag ville göra det för min egen skull och jag lyckades med det.

Mobbning har jag även blivit utsatt för, dels för min dåvarande övervikt men även för min dåvarande klädsmak. Ändrade dock aldrig på mig för att passa in eller för att andra ville det. När jag väl gjorde den stora förändringen i mitt liv, så gjorde jag som sagt den för min egen skull och om ni verkligen ska göra en förändring i livet så gör det för er egen skull och inte för någon annans.

Mobbning existerar överallt och hela tiden, i större eller mindre omfattning. Det kan vara något med utseendet, kläderna eller något med personligheten som är fel. Vi ser alla olika ut, smal eller kraftig, kort eller lång. Och det är inte bara överviktiga som blir mobbade utan alla, hur man än ser ut. Jag tycker man ska få se ut som man själv vill. Om man trivs som överviktig så ska man fortsätta att vara det och om man tycker om en viss klädstil ska man fortsätta att ha den.

Tänk såhär, ingen är likadan för vi är alla unika och låt det förbli så.

Bild av i yunmaiUnsplash.

KategorierFöräldraskap

Starka förebilder bygger lyckad uppfostran

Uppfostran är A och O. ”Rätt” uppfostran från dag ett är allt.

Vi har alla uppfostrats på olika sätt och med varierat slutresult. Vissa lyckas, vissa gör det inte. Oavsett så tar man sig igenom livet, på ett eller annat sätt.

Min uppfostran bestod av en stark och omtänksam mamma samt en frånvarande pappa. Frånvarande, då menar jag inte på det sättet ni kanske tror. Han bodde med mig och mamma, men han var ändå frånvarande. Han var helt enkelt inte involverad i mig. När jag blev äldre kände han sig hotad. Min pappa kan varken läsa eller skriva. Han kan knappt skriva sitt fullständiga namn. Det är väldigt olyckligt och tragiskt. När min kunskap och kunnande blev mer och mer omfattande blev det för mycket för honom. Han har aldrig slagit mig men han har gjort annat för att ”skada” mig. Detta var bidragande men inte avgörande för skilsmässan mellan mina föräldrar sommaren innan jag skulle börja högstadiet. Enligt mig var skilsmässan det bästa som kunde hända.

Det fanns dock en annan manlig förebild i mitt liv. En oerhört stark och stabil individ som för mig var oövervinnerlig. Än i dag är min morfar den största förebilden och superhjälten i mitt liv. Utan honom i min barndom hade jag aldrig varit den jag är i dag. Trots att han var strikt och hård i sin uppfostran, så gav han mig så otroligt mycket som jag fortfarande bär med mig. Barndomsminnena med honom hade kunnat bli en hel bok. Han skapade minnen, han gav mig grundstenar och han gjorde mig redo för livet.

Själv har jag tre barn, bland annat tvillingsöner. De är väldigt olika på många sätt, men påminner om varandra. Dottern är kreativ, driven och energisk. Äldsta tvillingsonen är stark, envis och självständig. Yngsta tvillingsonen är social, velig och följsam. Dottern behöver sällan bli tillrättavisad och behövs det, så räcker det att göra det en gång. Äldsta tvillingsonen förstår när han har gjort fel (i större eller mindre grad) och rättar oftast in sig i ledet. Den yngsta har svårt att förstå vad som är rätt eller fel. Därför krävs det en större ansträngning. Den så kallade pedagogiska anpassningen. Tvillingarna tillsammans är stökiga, det är trots allt pojkar. Med andra vuxna kan de testa gränser i samförstånd, dock aldrig med mig. Kanske för att mina gränser är tydliga och jag ruggar aldrig på dem.

Vad är då rätt uppfostran och finns det? Nej, det går inte att definiera vad som är rätt gällande uppfostran. Det är ungefär som att försöka definiera ordet normal. Däremot kan man forma en lyckad uppfostran för att relationen mellan förälder och barn ska fungera smidigt igenom hela livet. Åtminstone fram till myndighetsåldern. Alla barn är unika och det handlar om att anpassa uppfostran därefter. Sättet som jag uppfostrar min äldsta son fungerar till exempel inte på den tjugo minuter yngre sonen. I grund och botten är det ändå samma uppfostran men i olika former.

Det handlar om att se hela bilden, vara uppmärksam och närvarande. Barn ska veta vart gränserna går. Det är viktigt att aldrig vika en tum. Håll en rak linje från dag ett. Barn märker direkt när föräldrar håller på att ”tappa det”. Försök att hindra att situationer uppstår i ett tidigt skede och slipp på så sätt sådant som är energikrävande för både förälder och barn. Använd bara höjt tonläge om det behövs, men skrik aldrig på ett barn. Barn har en benägenhet att stänga av om föräldrar ständigt har samma höga tonläge. Då kommer inte ett höjt tonläge att ha någon som helst effektiv om barnet verkligen har gjort fel. Var istället pedagogisk och hitta andra vägar när barnet inte gör som det ska eller blir till sagt. Bryt mönster men skapa trygga rutiner. Höj alltid ett barn som är duktigt, men sänk det aldrig. Ge dem förutsättningar och möjligheter för det som de tycker är kul. Var engagerad och involverad. Vilket barn minns en trött och energilös mamma eller pappa? Ingen.

Avslutningsvis, en stark förebild i barndomen bygger en lyckad uppfostran och det behöver inte vara en förälder. I mitt fall var det min morfar.

Bild av Daniel CheungUnsplash.

KategorierAllmänt

Blogga eller inte blogga?

Blogga eller inte blogga? Det har jag funderat över under en längre tid. Med tanke på att jag skriver detta inlägg är svaret tämligen givet, eller hur? Detta inlägg bryter nästan tre års tystnad. Det är sjukt att det är tre år sedan jag skrev något i detta formatet sist.

Det är sisådär 12-13 år sedan som jag bloggade för första gång. Med andra ord var jag med när blogga var som mest trendigt, hippt och nytt. Även om bloggandet inte är dött, så har det dippat rejält. Bland annat har sociala medier som Instagram och Tiktok tagit över fullständigt. Det är till och med så att Facebook har svårt att hävda sig.

Tanken är att denna blogg ska vara min kanal att ventilera saker och ting. Sedan vad det än mån vara, det återstår att se. Överlag har jag mycket som jag vill ha sagt. Det kan handla om föräldraskap, psykisk ohälsa, träning, hälsa eller kost. Allt som jag kommer att skriva om är baserat på egen erfarenhet, upplevelser och händelser som präglat mitt liv eller är viktigt att lyfta.

Jag kommer att blanda högt och lågt, allvar och skoj. Jag är trots allt en person med mycket åsikter och kommer att tycka till om det mesta som påverkar mig på ett eller annat sätt, eller oss i största allmänhet. Dessutom har jag historier från mitt liv som jag vill dela med mig utav. Det kan kanske hjälpa någon eller väcka debatt. Vem vet?!

I samband med att denna blogg nu nylanseras, så blir tre bloggar en och samma. Tro det eller ej, så har jag faktiskt haft tre bloggar. Galet. En fotbollsblogg om Trelleborgs FF, en blogg om löpning och denna personliga blogg. Nu har fotbolls- och löpbloggen gått i graven men denna lever vidare och ska så göra. Det bästa från alla tre bloggar är från och med nu samlat här.

Välkommen till nya Alias Nille!

KategorierTräning & hälsa

Mitt löparäventyr med Malin Ewerlöf

Min löpning har hela tiden gått från klarhet till klarhet. Min utveckling har stundtals varit imponerande, till och med för mig att förstå. Men jag har hela tiden gått efter parollen, att skynda långsamt. Sedan är jag en person som går ”all in” och lämnar ingenting åt slumpen. Jag tävlar och mäter mig bara med mig själv och ingen annan. Det gäller såväl tävling som träning. För nå mitt mål att bli så bra som det bara går, så fick jag möjligheten att träna med välmeriterade löparen och före detta friidrottsstjärnan Malin Ewerlöf.

Löppassen med Malin har varit bestämda sedan ett tag tillbaka. Jag har bara längtat och väntat, vad annars kan man göra? Det har verkligen varit något speciellt att se fram emot. Sedan har jag inte velat skylta med det. Det är väldigt få som har vetat om vem jag skulle blir coachad av under min vistelse i Stockholm. Det har varit bättre så och istället berätta om det i efter hand.

Flög upp till Stockholm torsdag på morgonen för att göra första löppasset med Malin redan samma dag på eftermiddagen. Jag bodde mitt i smeten på Scandic Park vid Humlegården. Det ligger bara ett stenkast från Stockholm Stadion och Lill-Jansskogen, där löppassen med Malin skulle ske.

Träffade upp Malin vid Sofiatornet intill Sophiahemmet för mitt första löppass. Det blev en skön löpning dit från hotellet. Hon hade sedan tidigare en ganska god bild av min resa från överviktig latmask till ambitiös långdistanslöpare. Det var självfallet en ära att få träffa en sådan erfaren löpare, men inte nog med det utan även bli coachad av henne.

Vi inledde med uppvärmning samtidigt som Malin ställde frågor till mig om bland annat min resa och mina mål. Vädret i huvudstaden visade inte sig från sin bästa sida. Ihållande regn nästan hela passet, men regn bekommer mig ingenting och Malin hade samma inställning.

Efter uppvärmningen gjorde vi ett antal löpövningar i en backe. Dels för att mjuka upp kroppen men även bygga upp och stärka den. Bålstyrka är väldigt viktigt för löpare. Malin förklarade varje övning detaljerat och vad respektive övning är bra för. Jag ställde även mycket frågor, när jag ändå hade egen tid med självaste Malin Ewerlöf.

Övningarna följdes av backintervaller. En av intervallerna var upp för en asfaltsbacke med bra stigning som dessutom eskalera mot slutet. Det kändes bra i lår och vader. En annan intervall var på skogsstig och mer kuperad terräng, alltså både uppför och nedför. Malin peppade mig hela tiden och hon meddelade min förbättring för varje intervall. Jag känner sällan mjölksyra, men det fanns inslag av möjlksyrekänning under intervallerna. Bara ett bevis för riktigt bra löppass.

Efter löppasset samtala vi bland annat om kost samtidigt som vi promenerade mot parkeringen. Sedan tog jag en lättare löpning tillbaka till hotellet. Och insåg på hotellrummet att jag hade blivit riktigt skitig. På grund av regnet och löpningen i skogen var hela baksidan av mig täckt av jord och lera. Och skorna såg jag knappt färgerna på. Det blev till att skölja av alla träningskläderna och rengöra skorna så gott det gick.

Det kändes verkligen efteråt att Malin hade kört hårt med mig. Det var exakt det som jag var ute efter. Kroppen är till för att användas och vill man som mig bli så bra som det bara går då finns det inga genvägar, bara hårt arbete.

Dagen efter, på fredagen var det dags för andra löppasset med Malin. Jag vaknade tidigt, så jag tog en halvtimmas promenad innan hotellfrukosten. Alltid skönt att väcka kroppen till liv. Chillade en stund på hotellrummet innan jag satte på mig löparskorna och sprang mot Lill-Jansskogen igen. Stockholm bjöd på riktigt fint väder med tanke på vädret dagen innan. Stod och tittade efter Malins bil, men plötsligt dyker Malin upp på cykel. Hon säger, ”Idag får du ha mig sidan om på cykel”.

Värmde upp med lite löpning i behagligt tempo samtidigt som jag samtalade med Malin. Träffade även två av Malins barn som befanns sig i Lill-Jansskogen för att ha fysisk aktivitet i skolan. Efter uppjogget blev det fler löpövningar i backe. Jag insåg under passen med Malin hur viktiga löpövningar är och jag kommer komplettera med dessa i mitt träningsupplägg jämte löpningen i sig och styrketräningen.

Därpå var det dags för intervaller i kuperad terräng i elljusspåret i Lill-Jansskogen. Malin informerade mig om att det fanns en ”maskinbacke” eller ”mördarbacke” en bit in i spåret. Upplägget för intervallerna var 3 x 90-60-30-15 sekunder med lika långa gåvila emellan. Jag är en asfaltslöpare men jag kan säga att det gick över förväntan, till och med riktigt bra och Malin berömde mig. Den så kallade ”maskinbacken” eller ”mördarbacken” tog jag utan några problem, visst var den jobbig, riktigt jobbig men jag sprang på bra hela vägen med instruktioner från Malin. En sak är säker, jag kommer att förlägga fler av mina löprundor framöver i kuperad terräng.

Efter intervallerna blev det lättare löpning och sedan promenad, och jag och Malin fortsatte samtala och jag ställde fler nyfikna frågor. Innan vi skiljdes åt betonade Malin hur grym jag är och vilken resa jag gjort, dessutom på så kort tid. Att höra det från någon så erfaren som henne var mäktigt. Det gjorde min dag och något jag kommer leva gott på länge. Sedan tog jag en lätt löpning tillbaka till hotellet, där det blev lite småstressigt för att hinna checka ut till klockan tolv, men jag lyckades med god marginal.

Löparäventyret i Stockholm med Malin har gett mig oerhört mycket, inte bara hur och vad jag ska träna utan även gett mig ny inspiration och motivation. Det är en ständigt pågående utveckling som löpare, ingen löpare blir färdigutvecklad. Dessutom skulle det vara ganska trist att känna så, att jag är färdig nu. Utvecklingskurvan pekar inte alltid spikrakt upp, men utveckling kan ändå fortsätta utan att det syns på till exempel kilometertider. Nu vet jag vad jag kan utveckla vidare för att bli en bättre och snabbare löpare. Jag vill än en gång poängtera att jag tävlar aldrig mot någon annan än mig själv. Det gäller såväl tävling som träning. Jag har bara en motståndare och det är jag själv.

KategorierTräning & hälsa

Jag vill göra en Ironman och en swimrun, men…

Jag letar ständigt efter nya utmaningar. Det är en del av min motivation. Som de allra flesta vet är löpning en väsentlig del av mitt liv. Jag är idag en ambitiös långdistanslöpare som verkligen göra en seriös satsning på min löpning. Just löpningen kommer alltid vara det som jag lägger störst vikt vid och den som är viktigast för mig, men jag drömmer bland annat om att göra en Ironman och en swimrun.

Nu tänker ni säkert att det bara är att tuta och köra. Det är det inte. Och nu ska jag berätta en hemlighet om mig själv, så ni förstår varför. Jag kan inte simma. Jag är 35 år och kan inte simma. Ni får gärna skratta. Själv har jag egentligen aldrig sett det som ett ”handikapp” förrän nu.

Det komiska i detta är att min pappa var tävlingssimmare som ung och min bortgångne morfar har alltid varit ett vattendjur och kunde simma långt ut i den småländska skärgården. Men jag har aldrig lärt mig att simma, jag har aldrig ens försökt att ta ett enda simtag i hela mitt liv. Det skäms jag något oerhört över. Alla kan väl simma, eller hur?

Det finns många orsaker till att jag inte har lärt mig att simma. Bland annat var jag mycket sjuk som barn och åkte ut och in på sjukhus. Jag kan säga att jag har fått min beskärda del i kategorin sjukhusvistelser. Det är en av orsakerna, några andra kan vara att jag varit hårt hållen, allergi mot klor och ren feghet.

Jag drömmer även om att göra Toughest, som är nordens ledande hinderlopp. Förutom vattenhinderna, så finns det något mer som hindrar mig från att genomföra det. Det är höjder. Jag fixar inte höjder. Det är så pass att jag inte klarar mer än fyra steg på en stege sedan börjar mina ben att skaka och jag känner mig illa till mots. Jag ser mig som mesig individ, men jag har aldrig varit en klätterapa. Det vill säga att, klätterställningar på lekplatser aldrig tilltala mig som barn.

Höjdskräcken är en sak och att jag inte är simkunnig är en helt annan. Jag tror det är lättare att lära sig simma än att bli av med höjdskräcken. Därför kommer jag göra ett seriöst försök att lära mig simma och göra en satsning på att genomföra en Ironman och en swimrun, t ex ÖtillÖ eller Blåkulla Swimrun. Planen är att göra detta inom en snar framtid. Det vill säga, först lära mig simma och sedan bli en någorlunda duktig simmare. Detta kommer att ta sin tid men det får det göra. Nästa år är redan fullspäckat med viktiga och stora tävlingslopp för mig. Därför är planen att genomföra en Ironman och en swimrun under 2019. Däremot kommer satsning dit att påbörjas redan nu, inom kort med tanke på att det kommer vara en längre process för mig. Jag ska trots allt bli ett med vattnet.

Bara för att jag inte kan simma, gör det inte mig till en sämre människa eller mindre värd för det. Jag kan dock se mig som feg och mesig på grund av det. Dessutom skäms jag något oerhört över det och det är därför jag har hållit det för mig själv under hela livet, i alla fall fram till nu.

KategorierTräning & hälsa

Kroppstransformationen efter en större viktnedgång

Att gå ned närmare 60 kilo på mindre än ett år är en bragd, men det finns självklart både för- och nackdelar med det. Däremot har jag aldrig ångrat min rekordsnabba viktnedgång någon gång, varken under tiden eller efteråt. Jag är förbannat stolt över den och att jag lyckades göra den utan någon som helst hjälp. Det är verkligen ingen som kan ta det ifrån mig, att jag gjorde det alldeles själv. Det är en fjäder i hatten för mig.

Jag har aldrig brytt mig om kroppsideal utan alltid gått efter att man ska trivas med sig själv. Vill man sedan göra en förändring så ska man göra det för sin egen skull. Du ska aldrig någonsin bli påverkad av någon annan eller bli tvingad till det. Det är din kropp och det är du som bestämmer över den.

Min rekordsnabba viktnedgång medförde att kroppen inte riktigt följde med i transformationen. I mitt fall har det varit så att skinnet inte följde med, men genom att öka muskelmassan i kroppen samt hållit samma vikt i flera månader har jag näst intill lyckats få bort allt överflödet skinn.

Idag ser jag mig som vältränad men det har tagit lång tid att förstå det. Min kropp inhyser inte mycket fett utan det är istället utbytt mot muskler. Målet var aldrig från början att bli vältränad utan det har kommit under tiden, att jag helt enkelt har velat maxa kroppen. Det var inte meningen att jag skulle få synliga magmuskler som 35-åring. Men vill inte heller säga att det bara blev så. Mitt brinnande intresse för träning och hälsa har starkt bidragit till detta.

Om man som jag var överviktig och har varit det större delen av mitt liv så är de flesta jag träffat inställda på det, att Nille är överviktig. Det är verkligen inte lätt att vara överviktig, man får blickar, mindre smickrande ord och folk ”snackar”, helt enkelt. Det är precis likadant nu när jag är i mitt livs form. Vissa av dem som har en bild av mig sedan tidigare tycker nu att jag är för smal. Däremot personer som jag har träffat efter min kroppstransformation påtalar aldrig detta för de har bara sett mig som den jag är nu.

En erfaren löpare sa till mig nyligen, att jag inte alls är för smal utan bara löparsmal och det var enligt honom en stor skillnad. Jag pendlar idag viktmässigt mellan 70-72 kilo och till mina 178 centimeter är det ett BMI på runt 22. Det vill säga att jag ligger mitt i intervallet för normalviktig, 19,1-25. Kosten är viktig för mig och jag äter minst fyra mål om dagen på fasta tider och målen är rejäla. Dagar då jag är som mest aktiv kan jag äta uppåt 3300 kalorier. Målet med det är inte bara att orka utan även att bibehålla vikten som jag håller nu och inte tappa ett kilo till.

Fördelarna med viktnedgången överglänser dock nackdelarna. Just nu är jag i mitt livs form. Aldrig någonsin har jag varit så stark, frisk och välmående. Jag har även fått bevis för att mitt hårda arbete. Förutom att min löpning går från klarhet till klarhet, så beskrev en läkare mina lungor som ”löparlungor” och var imponerad över min vilopuls på mellan 33 och 35 slag per minut. Dessutom är mina övriga värden i klass med en elitidrottare. Det finns inga genvägar utan bara hårt arbete.

KategorierTräning & hälsa

Jag blev löpare

Tidigt i livet blev jag sportintresserad och mycket beroende på att min morfar som var en stor sportfantast. Han och jag följde många stora sportevenemang tillsammans, bland annat fotbolls-VM 1994 och Atlanta OS 1996. Det är två sportminnen med honom som jag aldrig glömmer och gärna tänker tillbaka på.

Att jag började utöva sport och idrott är därför ganska logiskt med tanke på sportintresset. Däremot har jag aldrig haft någon talang nog för att slå igenom eller bli någon i en sport eller idrott. Även om jag var talangfull innebandy- och tennisspelare, så hade jag inte det som krävdes för att nå eliten. Det hade jag även karaktär att inse.

Mitt sista tennisslag slog jag kanske 2002. Fram till 2016 utövade jag i princip ingen fysisk aktivitet. Alltså, jag var en soffpotatis under 14 års tid. Under den tiden gick jag från normalviktig (74 kilo) till överviktig (128 kilo). Men i maj 2016 förändrades allt. I samband med en företagsstafett fick jag blodad tand av löpning. Det blev starten på en viktresa som idag har blivit en löparresa.

Att jag skulle fastna för löpning är helt otippat. Det mest logiska valet hade varit någon bollsport. Det är snarare mer logiskt att det blev en individuell sport eller idrott. Det är inte så att jag inte är en lagspelare utan jag trivs bäst ensam och inte vara beroende av andra. Det låter kanske tråkigt, men det är det inte. Dessutom är löpningen min egentid och den vill jag spendera med mig själv.

Förutom att jag har gått ned 56 kilo på mindre än ett år, så har jag även blivit en hyfsad löpare. Jag har under hela tiden haft en bra utvecklingskurva och tagit nya steg allt eftersom. Såg inte på kartan i resans begynnelse att jag skulle bli långdistanslöpare. Så sent som för några veckor sedan blev jag även ultralöpare, det vill säga att jag har sprungit ett lopp som är längre än ett maraton. Nådde dock inte mitt uppsatta mål på 50 miles (80 km), utan jag kom lite mer än halvvägs med strax under 47 km.

Idag springer jag fyra gånger i veckan och minst en mil åt gången. Det blir även ett långpass i veckan som brukar ligga på 15-20 km. Avverkar mellan 45-60 km löpning per vecka och dessutom försöker jag få in ett eller två pass med styrketräning. Det är verkligen en radikal förändring av mitt liv, men jag mår så fruktansvärt bra och är piggare än någonsin.

Mål är otroligt viktigt för mig och det är det som har sporrat mig hela vägen. Framledes väntar mitt första halvmaraton i september. Och nästa år är det tänkt att jag ska glänsa med Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och minst två ultralopp. Mitt ständiga mål är alltid att bli bättre men framförallt snabbare. Att jag blivit en löpare som kan leverera tävlingslopp i 4:40-tempo är bara sådant som jag hade kunnat drömma om tidigare. Nu är jag faktiskt där och siktar på att springa tävlingslopp i 4:30-tempo innan tävlingsåret 2017 är slut.

Jag tror absolut att vem som helst kan bli löpare. Det handlar bara om inställning, fokus och målmedvetenhet. Precis som Gunde Svan brukar säga, ingenting är omöjligt. Och exakt så är det. Jag är ett levande exempel på det, att man kan bli en hyfsad löpare utan talang eller andra förutsättningar.

KategorierTräning & hälsa

Jag är ultralöpare

Nu kan jag titulera mig ultralöpare. Igår sprang jag längre än 42195 meter som ett maraton är. Det blev ytterligare en halvmil innan jag fick lägga mig. Jag sprang 47 km (46,94 km) och spenderade fem timmar och 42 minuter i löparspåret. Att jag inte nådde mitt uppsatta mål grämer mig faktiskt inte nämnvärt.

Jag är egentligen ingen löpare, eller så vill jag intala mig det. Nu måste jag sluta med det. Vissa föds med talangen eller egenskapen. Andra är som jag och blir löpare i alla fall. Det handlar bara om inställning och pannben, så kan vem som helst bli löpare. Det handlar inte om hur snabbt det går eller hur långt man springer. Det handlar om att röra på sig, aktivera sig.

Att ställa upp i ett ultralopp kan vara dumdristigt med tanke på att jag för ett år sedan med nöd och näppe klarade 3,5 km löpning. Å andra sidan har jag en utvecklingskurva utöver det vanliga. Jag är bra på att känna av vad jag klarar och inte klarar. Därför var det inte en plojgrej att hoppa på ett ultralopp eller en tidig 40-årskris. Jag visste helt enkelt att jag hade något att göra där.

Jag ställer alltid höga krav på mig själv och oavsett vad det gäller i livet. Därför hade jag som mål att greja 50 miles i gårdagens Backyard Ultra Sydkusten. Det handlar om 12 varv på en bana som är 6706 meter. Med rätt upplägg av loppet, varv efter varv tror jag fortfarande att detta är fullt möjligt för mig.

Mitt upplägg igår var att snitta runt 45 minuter per varv och ha mellan 12-15 minuter att ”preppa” i varvningsområdet. Detta upplägg höll till punkt och prickar de fem första varven. Dessutom hade jag funnit mig en följeslagare som jag sällskapade med slaviskt. Att kunna prata med någon varv efter varv är guldvärt.

Eftersom jag gjorde mitt första ultralopp så var jag där för se och lära. Jag hade inte mycket kunskap om det, mer än det jag hade läst och hört. Jag visste inte heller hur min kropp skulle reagera, både fysiskt och psykiskt. Aldrig tidigare hade jag sprungit och ätit emellan. Och det är en konst som jag inte bemästrar. Det var det som var faktorn som fick mig att kasta in handduken.

Under det sjätte varvet började min mage att köra något ordentligt. Det hämmade min löpning och humör väsentligt. Jag drog ned på tempot för att inget oförutsett skulle hända. När jag kom i mål efter varvet mådde jag skit. Magen var katastrof och jag hade tankar på att bryta. Ganska snabbt insåg jag att bara ett varv till krävs för att klara både maraton och ultra. Därför samlade jag mig för ett sista varv. Varvet blev inte vackert och våndades med rejäla magproblem. Strax efter markeringen för tre kilometer började jag förbrilt att leta efter en toalett utan att hitta någon. Jag tog mig samman och försökte tänka på annat. När jag såg markeringen för sex kilometer kom en lättnad att bara ha 700 meter kvar. Det var en fröjd att göra upploppet påhejad av familjen. Känslan att passera mållinjen var obeskrivligt. Jag hade dessutom fyra minuter tillgodo om jag mot förmodan skulle vilja göra ännu ett varv. Detta blev såklart inte fallet. Jag hade trots allt blivit ultralöpare.

Det är konst att kunna äta och springa. Detta är ingenting jag är bra på eller min mage klarar av. Finderar även över om det kan vara så att min kropp inte klarar sockerchocken med godis, kakor och bullar. Jag har under långt tid levt ett liv av nästan inget socker alls. Bara en tanke. Till kommande ultralopp måste jag prova mig fram till rätt modell för mig.

Bortsett från magen var kroppen väldigt fräsch efter sju varv. Med det i åtanke hade jag mycket väl kunnat nå mitt uppsatta mål på 50 miles. Det är ett styrkebesked att veta att kroppen håller för långa distanser, ultradistanser.

Nästa ultralopp har jag inte börjat kika på ännu, men det kommer att bli fler. Detta har inte avskräckt mig ett dugg utan tvärtom. Jag blev trots allt ultralöpare på mitt första försöket.

Nu väntar två dagars vila, söndag och måndag. På tisdag står jag åter på startlinjen. Då deltar jag nämligen i Wallanderloppet i Ystad. Det blir en betydligt kortare distans, bara 6 km.

Avslutningsvis vill jag gratulera Niclas Gällentoft och Jenny-Ann Ehrling som vann sina klasser på 26 respektive 23 varv. En enastående prestation av bägge!