Alias Nille

Sedan jag i förra veckan skrev mitt blogginlägg om min panikångest, så har jag fått respons från besökare mest via mail, men också genom en kommentar. Det har varit allt från frågor till besökarnas egna berättelser om sin panikångest. Tyvärr har jag inte hunnit svara alla pga jobb och firmafest, men nu är det helg och då finns det mer tid att svara på mail.

I detta blogginlägg tänkte jag fortsätta att berätta om panikångest och min erfarenhet av att vara drabbad.

Frågor har nått mig om jag tycker det är skämmigt att ha sin panikångest. Det är kanske ingen bonus att nämna i en jobbintervju att man har panikångest och kanske inte heller när man träffar nya människor. Det är ju trots allt så att många vet inte vad panikångest är. Om man väl berättar vet man inte vad som blir svaret. Jag har fått ett gång olika svar när jag väl berättat. De som inte vet något om panikångest tror att man är en psyksjukjävel som borde vara inlåst, men de som vet lite om det vill gärna vet mer och då berättar man såklart. Det är bättre att ge sin bild av hur man mår. Genom att sin omgivning vet kan man försöka hitta sätt att dämpa eller hindra en panikattack.

Vad var det som utlöste min panikångest första gången? I mars det året som jag fick min först panikångestattack gick min morfar bort. Han var mitt allt, han var den som alltid fanns där för mig. Sedan så länge jag minns var det min morfar jag gick till när jag hade problem för han hade alltid lösningen. Med andra ord tog det mig hårt när han gick bort och nu många år senare känner jag fortfarande att det är en del av mig som saknas. Idag har jag dock lärt mig att leva med saknaden. Svaret på frågan om vad som utlöste min panikångest så var det ett dödsfall av en nära anhörig.

Men det fanns också fler faktorer som utlöste min panikångest. En var stress som jag tror är en ganska vanlig faktor. Idag består våra liv av alldeles för mycket stress. Det är inte bara stress på jobbet utan också i hemmet. På helgerna finns det inte alltid utrymme för lugn och ro heller, då allt det som inte hinns med på vardagarna utförs. Det blir helt enkelt en ond cirkel.

Stressa är något som jag har slutat med. Det går om man vill och många gånger är det man själv som har satt sig i en stressig situation. På jobbet gäller det att inte säga en för tidig deadline, utan lägg på en eller två dagar extra. Då slipper du stressen och projekt blir bättre gjort. Så väl på jobbet som i hemmet gäller det att strukturera upp det som skall göras. Om man har struktur på allt, så blir det oftast att allt blir snabbare gjort. Sedan försök också blanda in roliga inslag och låt kvällarna så väl på vardagar som helger vara vikta åt avkoppling. Allt som skall göras behöver inte göras just den helgen. Det är fan inte dig någon tackar när du drabbas av panikångest eller än värre hjärtattack.

Något som har hjälpt mig i min kamp att bli kvitt panikångesten är rutiner. Genom att ha samma rutiner varje dag, så finns det inte tid för panikångesten att yttra sig. Med rutiner vet man vad som skall komma härnäst. Ibland kan panikångestattacker komma genom ovisshet, att inte veta vad som komma skall. Försök hela tiden vara förberedd, då har man mycket vunnit.

Fler får gärna höra av sig med sina frågor eller berättelser om panikångest. Jag försöker svara så snart jag kan – ha tålamod.

Att jag har lidit av extrem panikångest håller jag inte som någon hemlighet. Den tiden ser jag som den värsta delen av mitt liv. Totalt tre år har jag lidit och stora delar av den tiden är suddigt för mig. Det är inte precis som jag minns den tiden med någon glädje och det kanske gör att minnena är få för att minnas, det är det som jag menar med en suddig tid.

Panikångest är det värsta som finns. Det fanns dagar då jag kunde ha 4-5 panikångestattacker per dag. Det svåra var att återhämtar sig däremellan. Panikångest kan yttra sig på så många sätt och är olika för person till person. I mitt fall bestod det av hjärtklappning, andnöd, stelhet i hela kroppen, värmevallningar och overklighetskänslor. När väl en attack kom helt oväntat så kunde jag inte sitta still utan sprang runt snabbt och nervöst. Jag kunde inte heller fokusera på något annat och ville inte gärna prata med någon. Om jag prata med någon kände jag att jag tappade kontrollen. Det är just den känslan att tappa kontrollen som har följt mig genom denna tid. Så här i efterhand kan jag tro att känslan av att tappa kontrollen över mitt liv gjorde panikångesten mycket värre.

Tappa kontrollen över sitt liv kan asscocieras till döden. I alla fall så var det så med mig. Jag har väl lidit av dödsångest sedan jag var liten, så det spädde väl på min panikångest än mer. Men dödsångest är något som är vanligt och något som jag lärt mig hantera med åren och idag berör det inte mig nämndvärt.

Att det skulle ta tre år innan jag skulle bli kvitt panikångesten är katastrof. Jag ser mig inte som botad ännu, men det är mycket länge sedan som jag hade en panikångestattack. Det är nog halvåret nu, men det är inte pga psykologer. De är jag otroligt besviken på. Vallades mellan flertalet psykologer och den sista tiden innan jag gav upp allt vad psykologer heter, så hade jag en skötare. I alla fall hade han de kunskaperna som behövdes för att hjälpa mig. I alla fall var det så det sas.
I efterhand hade inte ”psykologen” det. Han var totalt ointresserad av mina samtal och ibland kunde han till och med somna. Samma fråga kunde han ställa samtal efter samtal och någon vidare rådgivning fick jag inte.

Tiden innan jag bytte ”psykolog” för sista gången så fick jag ny medicin som skulle dämpa mina attacker och inte vara beroendeframkallande. Denna nya medicin var min väg tillbaka. Då kan jag nämna att jag har testa en rad ångestdämpande mediciner. Den första medicin jag testa gjorde mig till och med sämre och så dålig att jag fick ta ambulans till akuten.

Genom att jag fick en medicin som fungerade till sist, så kunde jag börja bygga upp ett försvar att stå emot attackerna. Dessutom kunde jag må bra med hjälp av medicinen långa perioder och på detta sätt ”lura” panikångest samtidigt som jag byggde på försvaret.

Jag kan tycka att tre år är alldeles för långt tid för att ”bota” något som har gjort mig så illa. Stundtals kändes det som jag inte togs på allvar. Att jag sedan skulle träffa rätt läkare som fann den medicin som skulle hjälpa mig är nog rena turen. Det finns säkert många som inte träffar den där läkaren som förstår och kan trycka på de rätta punkterna. För dessa kommer illandet inte ta slut utan bara fortsätta.

Det är trist att inte tas på allvar när det gäller panikångest och många bara rycker på axlarna. Panikångest är faktiskt en sjukdom och inget jävla påhitt hos personen. Alla med detta måste tas på mer allvar, få en utredning om hur de mår, en plan över de kan hjälpas och inte slussas hit och dit och testa nya mediciner hela tiden.

Till er som har panikångest, så stå på er för ni måste kräva den vård ni har rätt till. Försök också läsa så mycket som möjligt i ämnet, för det gjorde jag. Plöjde igenom hemsida efter hemsida och informationsblad efter informationsblad. Lär känna er panikångest och lev inte i ovisshet.

Till politiker på alla nivåer, så säger jag – lägg inte ner psykmottagningar utan ge dem mer kompetens med nyanställningar. Det behövs bra och kunnig personal på Sveriges psykmottagningar. Då kan alla få chans att komma till i tid och inte behöva hamna i någon slags kö.