Sedan jag i förra veckan skrev mitt blogginlägg om min panikångest, så har jag fått respons från besökare mest via mail, men också genom en kommentar. Det har varit allt från frågor till besökarnas egna berättelser om sin panikångest. Tyvärr har jag inte hunnit svara alla pga jobb och firmafest, men nu är det helg och då finns det mer tid att svara på mail.
I detta blogginlägg tänkte jag fortsätta att berätta om panikångest och min erfarenhet av att vara drabbad.
Frågor har nått mig om jag tycker det är skämmigt att ha sin panikångest. Det är kanske ingen bonus att nämna i en jobbintervju att man har panikångest och kanske inte heller när man träffar nya människor. Det är ju trots allt så att många vet inte vad panikångest är. Om man väl berättar vet man inte vad som blir svaret. Jag har fått ett gång olika svar när jag väl berättat. De som inte vet något om panikångest tror att man är en psyksjukjävel som borde vara inlåst, men de som vet lite om det vill gärna vet mer och då berättar man såklart. Det är bättre att ge sin bild av hur man mår. Genom att sin omgivning vet kan man försöka hitta sätt att dämpa eller hindra en panikattack.
Vad var det som utlöste min panikångest första gången? I mars det året som jag fick min först panikångestattack gick min morfar bort. Han var mitt allt, han var den som alltid fanns där för mig. Sedan så länge jag minns var det min morfar jag gick till när jag hade problem för han hade alltid lösningen. Med andra ord tog det mig hårt när han gick bort och nu många år senare känner jag fortfarande att det är en del av mig som saknas. Idag har jag dock lärt mig att leva med saknaden. Svaret på frågan om vad som utlöste min panikångest så var det ett dödsfall av en nära anhörig.
Men det fanns också fler faktorer som utlöste min panikångest. En var stress som jag tror är en ganska vanlig faktor. Idag består våra liv av alldeles för mycket stress. Det är inte bara stress på jobbet utan också i hemmet. På helgerna finns det inte alltid utrymme för lugn och ro heller, då allt det som inte hinns med på vardagarna utförs. Det blir helt enkelt en ond cirkel.
Stressa är något som jag har slutat med. Det går om man vill och många gånger är det man själv som har satt sig i en stressig situation. På jobbet gäller det att inte säga en för tidig deadline, utan lägg på en eller två dagar extra. Då slipper du stressen och projekt blir bättre gjort. Så väl på jobbet som i hemmet gäller det att strukturera upp det som skall göras. Om man har struktur på allt, så blir det oftast att allt blir snabbare gjort. Sedan försök också blanda in roliga inslag och låt kvällarna så väl på vardagar som helger vara vikta åt avkoppling. Allt som skall göras behöver inte göras just den helgen. Det är fan inte dig någon tackar när du drabbas av panikångest eller än värre hjärtattack.
Något som har hjälpt mig i min kamp att bli kvitt panikångesten är rutiner. Genom att ha samma rutiner varje dag, så finns det inte tid för panikångesten att yttra sig. Med rutiner vet man vad som skall komma härnäst. Ibland kan panikångestattacker komma genom ovisshet, att inte veta vad som komma skall. Försök hela tiden vara förberedd, då har man mycket vunnit.
Fler får gärna höra av sig med sina frågor eller berättelser om panikångest. Jag försöker svara så snart jag kan – ha tålamod.
Hej!
jag skulle gärna vilja veta lite mer om hur du mår tiden efter en panikångest-attack. Jag fick en panikattack i slutet av december förra året, i samband med att jag fick beskedet att jag kommit in på min dröm-utbildning. Jävla i-landsproblem 🙂
Att få en positiv överraskning kan också ha enorm negativa effekter, tydligen. Jag hade ingen aning om detta, och jag får lite dåligt samvete när jag läser om personer som du – som verkar ha verklig anledning till ångest (som att din morfar dog). Men min ångest är ju verklig, hur löjlig orsaken än kan verka för andra.
Såhär nästan tre månader senare har jag ingen panik, men jag är fortfarande inte återställd. Jag befinner mig i ett tillstånd som jag närmast kan beskriva som konvalescens. Jag är liksom lite instabil, och jag känner mig svag och bräcklig psykiskt. Jag tolkar mycket negativt och befinner mig emellanåt i en ond cirkel av negativa tankar, som är mycket svåra att bryta. Känner du igen dig? Hur handskas du med detta?
fredrik här hej, hoppas du kan hjälpa mej har nu gått snart hos e hypnosläkare i 6 månader jag är 22 år gammal och bor i finland. jag lider av panikångest jag har haft det när jag var 9 år gammal och som 17 år,, och nu har ja fått det igen,, jag har jusst förlovat mej med min flickvän , och det skrämmer mej vad hon tror,, har försökt förklarat men det är svårt. Det lilla jag själv kan komma på vad det kan ha med att göra är det att min katt som jag älskade så mycket bläv halft ihjäl biten av något,,och jag skötte henne i nästan en vecka tills hon avled. var till 2-3 veterinärer och ingen rigtigt visse hur dåligt det var men samma natt jag tog henne hem så dog hon. jag var så förstör jag grät i flera dagar , jag saknar henne ennu,,,för hela kattens historia var så speciell för hon hittades djupt inne i skogen av en kvinna hon hade den ett år sen tog vi hand om den, den var troligt vis övergiven av sin mamma.och mina värsta problem är att jag vågar inte vara ensam hemma vågar knappt köra min bil till stan,,kan inte fara till nån kompis eller jobba mera,, det ända som lindrar min panikångest för nån timme är alkohål, har prövat mediciner men inget hjälper. och jag är allmänt rädd för allt. har heller inte kunnat söka min flickvän där hon bor på 4 månader MVH,. fredrik
Hej!
Bra sida du har, har läst om din panikångest som jag själv lidit av i många år. Läs gärna min hemsida!!
Ann-sofie