Nu kan jag titulera mig ultralöpare. Igår sprang jag längre än 42195 meter som ett maraton är. Det blev ytterligare en halvmil innan jag fick lägga mig. Jag sprang 47 km (46,94 km) och spenderade fem timmar och 42 minuter i löparspåret. Att jag inte nådde mitt uppsatta mål grämer mig faktiskt inte nämnvärt.
Jag är egentligen ingen löpare, eller så vill jag intala mig det. Nu måste jag sluta med det. Vissa föds med talangen eller egenskapen. Andra är som jag och blir löpare i alla fall. Det handlar bara om inställning och pannben, så kan vem som helst bli löpare. Det handlar inte om hur snabbt det går eller hur långt man springer. Det handlar om att röra på sig, aktivera sig.
Att ställa upp i ett ultralopp kan vara dumdristigt med tanke på att jag för ett år sedan med nöd och näppe klarade 3,5 km löpning. Å andra sidan har jag en utvecklingskurva utöver det vanliga. Jag är bra på att känna av vad jag klarar och inte klarar. Därför var det inte en plojgrej att hoppa på ett ultralopp eller en tidig 40-årskris. Jag visste helt enkelt att jag hade något att göra där.
Jag ställer alltid höga krav på mig själv och oavsett vad det gäller i livet. Därför hade jag som mål att greja 50 miles i gårdagens Backyard Ultra Sydkusten. Det handlar om 12 varv på en bana som är 6706 meter. Med rätt upplägg av loppet, varv efter varv tror jag fortfarande att detta är fullt möjligt för mig.
Mitt upplägg igår var att snitta runt 45 minuter per varv och ha mellan 12-15 minuter att ”preppa” i varvningsområdet. Detta upplägg höll till punkt och prickar de fem första varven. Dessutom hade jag funnit mig en följeslagare som jag sällskapade med slaviskt. Att kunna prata med någon varv efter varv är guldvärt.
Eftersom jag gjorde mitt första ultralopp så var jag där för se och lära. Jag hade inte mycket kunskap om det, mer än det jag hade läst och hört. Jag visste inte heller hur min kropp skulle reagera, både fysiskt och psykiskt. Aldrig tidigare hade jag sprungit och ätit emellan. Och det är en konst som jag inte bemästrar. Det var det som var faktorn som fick mig att kasta in handduken.
Under det sjätte varvet började min mage att köra något ordentligt. Det hämmade min löpning och humör väsentligt. Jag drog ned på tempot för att inget oförutsett skulle hända. När jag kom i mål efter varvet mådde jag skit. Magen var katastrof och jag hade tankar på att bryta. Ganska snabbt insåg jag att bara ett varv till krävs för att klara både maraton och ultra. Därför samlade jag mig för ett sista varv. Varvet blev inte vackert och våndades med rejäla magproblem. Strax efter markeringen för tre kilometer började jag förbrilt att leta efter en toalett utan att hitta någon. Jag tog mig samman och försökte tänka på annat. När jag såg markeringen för sex kilometer kom en lättnad att bara ha 700 meter kvar. Det var en fröjd att göra upploppet påhejad av familjen. Känslan att passera mållinjen var obeskrivligt. Jag hade dessutom fyra minuter tillgodo om jag mot förmodan skulle vilja göra ännu ett varv. Detta blev såklart inte fallet. Jag hade trots allt blivit ultralöpare.
Det är konst att kunna äta och springa. Detta är ingenting jag är bra på eller min mage klarar av. Finderar även över om det kan vara så att min kropp inte klarar sockerchocken med godis, kakor och bullar. Jag har under långt tid levt ett liv av nästan inget socker alls. Bara en tanke. Till kommande ultralopp måste jag prova mig fram till rätt modell för mig.
Bortsett från magen var kroppen väldigt fräsch efter sju varv. Med det i åtanke hade jag mycket väl kunnat nå mitt uppsatta mål på 50 miles. Det är ett styrkebesked att veta att kroppen håller för långa distanser, ultradistanser.
Nästa ultralopp har jag inte börjat kika på ännu, men det kommer att bli fler. Detta har inte avskräckt mig ett dugg utan tvärtom. Jag blev trots allt ultralöpare på mitt första försöket.
Nu väntar två dagars vila, söndag och måndag. På tisdag står jag åter på startlinjen. Då deltar jag nämligen i Wallanderloppet i Ystad. Det blir en betydligt kortare distans, bara 6 km.
Avslutningsvis vill jag gratulera Niclas Gällentoft och Jenny-Ann Ehrling som vann sina klasser på 26 respektive 23 varv. En enastående prestation av bägge!
Hej Kenneth
Vilken prestation av dig att lyckas med att springa över vad ett marathon sträcker sig,det är bara att lyfta på hatten👍👍
Stort tack, Stefan! Jag kämpar på.