Panikångest - Alias Nille

Träning mot panikångest

Publicerad den januari 14, 2017

Att jag lider och har lidit av panikångest större delen av mitt liv är ingenting som jag håller hemligt. Panikångesten har eskalerat från och till, och har varit betydligt mer påtaglig i perioder. De bästa perioderna, när jag nästan varit helt botad är när jag har varit som mest aktiv.

Redan som barn hade jag panikångest, men jag visste inte vad det var för något då. Det är först i vuxenålder som jag har förstått det. Vad det är som har triggat panikångesten att göra sitt intåg i mitt liv vet jag inte riktigt. Det kan vara att jag spenderade mycket tid på sjukhus som barn av olika anledningar. Vid ett tillfälle höll jag till och med på att dö. Det är absolut en traumatiskt upplevelse som kan ha varit den utlösande faktorn för panikångestens början.

För mig har träning alltid haft en positiv inverkan på panikångesten. Under de perioder i livet då jag har varit som mest aktiv har panikångesten varit ”botad”. Helt botad från panikångest blir man nog aldrig. Under åren som jag var talangfull tennisspelare är den tid som jag har mått som bäst rent psykiskt, ja och fysiskt också för den delen. Där är jag igen, just nu. Jag minns faktiskt inte när jag hade en panikångestattack sist. Jag känner mig inte bara stark rent fysiskt utan även psykiskt. Det är jag otroligt tacksam för.

Att träning fungerar mot panikångest är nog individuellt. Jag har läst att vissa upplever motsatsen, får panikångest av att träna. Men det finns forskningsbelägg för att fysisk aktivitet är lika effektivt mot panikångest som läkemedel och terapi. Jag är övertygad om att majoriteten av de som lider av panikångest hade kunnat dämpa den med träning. Vilken träningsform man väljer att utöva spelar egentligen ingen roll, men av erfarenhet bör man välja en mer fysiskt träningsform. Då menar jag inte att man ska ta ut sig helt och hållet men en träningsform som är pulshöjande.

Se mig inte som någon expert i ämnet panikångest och jag skriver bara från egen erfarenhet. Min erfarenhet säger även hur individuellt panikångest är och beter sig, men jag är övertygad om att många hade kunnat dämpa panikångest med träning.

Psykisk ohälsa

Panikångesten som försvann

Publicerad den november 24, 2015

Vid tre tillfällen har jag skrivit om panikångest här i bloggen [1] [2] [3]. Det är ganska exakt fem år sedan jag skrev om det sist och tänkte att det är på tiden att skriva om det igen. Det är alltid ett viktigt och aktuellt ämne.

Det är nu 10 år sedan jag drabbades av panikångest för första gången i vuxen ålder. Som barn drabbades jag också av panikångest men det är först som vuxen som jag har insett att det var panikångest även då.

Jag har provat både medicin och psykologsamtal. Mediciner är ingenting jag förespråkar. Jag har haft flera typer av mediciner genom åren för panikångesten, allt från det som den lokala vårdcentralen skriver ut till tyngre mediciner som läkare inom psykiatrin skriver ut.

Den lokala vårdcentralen har inte den kunskap eller kompetens för att skriva ut rätt typ av medicin för dämpa panikångest på rätt sätt. Det som läkare på vårdcentraler skriver ut är i stort sätt ”lyckopiller” och oftast blir man först sämre och sedan bättre. Det är inte lätt att bli sämre om man redan mår som man mår. För många blir tröskeln för höga och det går inte att fortsätta att ta medicinen. Det var så för mig när jag var i begynnelsen av min panikångest och fick ”lyckopiller”. Jag blev radikalt sämre och en natt fick jag åka ambulans till akuten.

Med tiden fick jag rätt medicinering av en läkare inom psykiatrin. Detta kombinerades med regelbundna psykologsamtal. Jag tog mig sakta men säkert över ytan efter en längre tid, och började studera och förstå min panikångest. Detta gjorde att jag fann egna sätt att dels förutse panikångesten men också att dämpa den av egen kraft. I samband med detta kunde jag också sluta med min medicin och senare också hos psykologen.

Det kan finnas många olika anledningar till att panikångest uppstår. Det kan handla om något som hänt i barndomen eller en plötslig händelse som nyligen hänt. Det kan också vara något långvarigt, t ex att man vantrivs på jobbet eller befinner sig i en dålig relation. Vad det än är så gäller det att ta kontrollen. Sluta jobbet om du vantrivs, avsluta den dåliga relationen eller försök förstå vad som utlöst panikångesten om det är relaterat till en speciell händelse såväl i nu- som dåtid.

Det är viktigt att inte hymla med att man har panikångest. Det är mycket mer acceptabelt idag än för 10 år sedan när min panikångest gjorde sitt intåg. Alla kommer inte att förstå dig och din panikångest – skit i dem! De som bara vifta bort min panikångest då fick en annan insikt när de själv drabbades. Panikångest är en sjukdom och inget ”hitte på”.

Idag lever jag utan panikångest eller det är nästan sant. Jag har hittills i år fått panikångest vid ett tillfälle som var relaterat till en karriärsförändring. Annars är jag förskonat från panikångest. Jag lever mitt liv på ett sådant sätt att panikångesten får inte utrymme. Det handlar om rutiner och planering.

Jag tänkte avsluta med några tips att besegra eller dämpa panikångesten utan mediciner eller psykologsamtal.

Studera och förstå panikångesten
Hitta roten till vad som utlöser panikångesten
Vantrivs man på jobbet eller i relationen – avsluta!
Rutiner, rutiner och åter rutiner så inte panikångesten får utrymme
Ta kontrollen över livet

Psykisk ohälsa

Min panikångest i dagsläget

Publicerad den januari 6, 2010

Några gånger tidigare har jag berättat om min panikångest (”Mer om panikångest efter bra respons” och ”Kvitt panikångesten, psykologer och mediciner”) som jag lidit av under fyra år. Varje gång har jag fått både kommentarer och mail. Detta är förstås oerhört roligt och kanske kan mitt berättande hjälpa någon.

Det är nästan två år sedan som jag skrev om min panikångest senast och då var jag ”kvitt” det. Nu tror jag aldrig att någon kan bli kvitt panikångesten helt och hållet. Det kan dock bli så bra att det inte stör ens vanliga liv. Från ett rent helvete som jag hade under flera år till bara 2-3 panikångestattacker per år, det ser jag som att bli ”kvitt” panikångesten.

Under det gångna året har jag haft högst tre panikångestattacker. Vid samtliga tillfällen har det varit relaterat till någon som hänt i min omgivningen. Bland annat tog en tidigare klasskamrat livet av sig i början av förra året. Trots att jag och denna person bara haft sporadisk kontakt sedan skoltiden, så slog panikångesten till från klar himmel. Kanske var det för att döden kom mig så nära.

Det handlar om att hindra panikångesten innan den blommar ut. Flera gånger, dock inte alla gånger har jag börjat kunna känna av när panikångest kommer smygande. Det är svårt för någon som precis drabbats av det, men efter fyra år, så har jag på något sätt studerat panikångestens förlopp. Så snart som känner den minst tendens till en panikångestattack så tar jag min ångestdämpande medicin och sedan försöker jag sysselsätta mig med någon som jag tycker om, som t ex spela tv-spel. Det måste vara något som verkligen sysselsätter mig, det fungerar alltså inte om jag tittar på en film eller läser en bok.

När jag mådde som värst kunde längre promenader stilla min panikångest i kombination med ångestdämpande medicin. Det handlar om att få nya intryck och möta världen. Ofta kände jag att jag var utelämnad, att jag var den enda i världen. Detta lindrades genom att jag tog långa promenader, för då var jag delaktig i verkligheten och inte den mellanvärld som jag ofta hamna i. Där allt runt omkring kändes avlägset och overklighetskänslorna.

Detta är några tips som hjälpt mig. Nu kanske inte detta hjälper alla, men det kanske kan ge inspiration för andra och som kan hitta sina egna hjälpmedel i kampen mot att hindra eller lindra panikångesten.

Det är flera som undrat vilken ångestdämpande medicin som hjälpt mig. Atarax heter medicinen och den är inte vanebildande. Den ordination som jag har fått, är vid behov och det har hjälpt mig. Nu kan jag ta ytterligare en tablett, en timme efter den första om det inte dämpar nämnvärt. Jag har dock aldrig behövt ta en andra tablett. Medicinen ger effekt redan efter 15 minuter och kvarstår i 12 timmar.

Några har också undra hur jag mår efter en panikångestattack. Oftast är jag trött, orklös, ofokuserad och kan inte ta mig an något. Sedan känner jag en ständig oro över att en ny panikångestattack skall komma. Det kan handla om ett par dagars återhämtning efter en rejäl panikångestattack. Alla panikångestattacker är inte lika starka, i alla fall så var det så för mig.

Hoppas att detta nya inlägg om panikångest kan vara intressant för er som lider av panikångest. Ibland handlar det om att känna en sorts gemenskap, så ingen känner sig ensam med sin panikångest.

Psykisk ohälsa

Mer om panikångest efter bra respons

Publicerad den mars 8, 2008

Sedan jag i förra veckan skrev mitt blogginlägg om min panikångest, så har jag fått respons från besökare mest via mail, men också genom en kommentar. Det har varit allt från frågor till besökarnas egna berättelser om sin panikångest. Tyvärr har jag inte hunnit svara alla pga jobb och firmafest, men nu är det helg och då finns det mer tid att svara på mail.

I detta blogginlägg tänkte jag fortsätta att berätta om panikångest och min erfarenhet av att vara drabbad.

Frågor har nått mig om jag tycker det är skämmigt att ha sin panikångest. Det är kanske ingen bonus att nämna i en jobbintervju att man har panikångest och kanske inte heller när man träffar nya människor. Det är ju trots allt så att många vet inte vad panikångest är. Om man väl berättar vet man inte vad som blir svaret. Jag har fått ett gång olika svar när jag väl berättat. De som inte vet något om panikångest tror att man är en psyksjukjävel som borde vara inlåst, men de som vet lite om det vill gärna vet mer och då berättar man såklart. Det är bättre att ge sin bild av hur man mår. Genom att sin omgivning vet kan man försöka hitta sätt att dämpa eller hindra en panikattack.

Vad var det som utlöste min panikångest första gången? I mars det året som jag fick min först panikångestattack gick min morfar bort. Han var mitt allt, han var den som alltid fanns där för mig. Sedan så länge jag minns var det min morfar jag gick till när jag hade problem för han hade alltid lösningen. Med andra ord tog det mig hårt när han gick bort och nu många år senare känner jag fortfarande att det är en del av mig som saknas. Idag har jag dock lärt mig att leva med saknaden. Svaret på frågan om vad som utlöste min panikångest så var det ett dödsfall av en nära anhörig.

Men det fanns också fler faktorer som utlöste min panikångest. En var stress som jag tror är en ganska vanlig faktor. Idag består våra liv av alldeles för mycket stress. Det är inte bara stress på jobbet utan också i hemmet. På helgerna finns det inte alltid utrymme för lugn och ro heller, då allt det som inte hinns med på vardagarna utförs. Det blir helt enkelt en ond cirkel.

Stressa är något som jag har slutat med. Det går om man vill och många gånger är det man själv som har satt sig i en stressig situation. På jobbet gäller det att inte säga en för tidig deadline, utan lägg på en eller två dagar extra. Då slipper du stressen och projekt blir bättre gjort. Så väl på jobbet som i hemmet gäller det att strukturera upp det som skall göras. Om man har struktur på allt, så blir det oftast att allt blir snabbare gjort. Sedan försök också blanda in roliga inslag och låt kvällarna så väl på vardagar som helger vara vikta åt avkoppling. Allt som skall göras behöver inte göras just den helgen. Det är fan inte dig någon tackar när du drabbas av panikångest eller än värre hjärtattack.

Något som har hjälpt mig i min kamp att bli kvitt panikångesten är rutiner. Genom att ha samma rutiner varje dag, så finns det inte tid för panikångesten att yttra sig. Med rutiner vet man vad som skall komma härnäst. Ibland kan panikångestattacker komma genom ovisshet, att inte veta vad som komma skall. Försök hela tiden vara förberedd, då har man mycket vunnit.

Fler får gärna höra av sig med sina frågor eller berättelser om panikångest. Jag försöker svara så snart jag kan – ha tålamod.

Psykisk ohälsa

Kvitt panikångesten, psykologer och mediciner

Publicerad den februari 28, 2008

Att jag har lidit av extrem panikångest håller jag inte som någon hemlighet. Den tiden ser jag som den värsta delen av mitt liv. Totalt tre år har jag lidit och stora delar av den tiden är suddigt för mig. Det är inte precis som jag minns den tiden med någon glädje och det kanske gör att minnena är få för att minnas, det är det som jag menar med en suddig tid.

Panikångest är det värsta som finns. Det fanns dagar då jag kunde ha 4-5 panikångestattacker per dag. Det svåra var att återhämtar sig däremellan. Panikångest kan yttra sig på så många sätt och är olika för person till person. I mitt fall bestod det av hjärtklappning, andnöd, stelhet i hela kroppen, värmevallningar och overklighetskänslor. När väl en attack kom helt oväntat så kunde jag inte sitta still utan sprang runt snabbt och nervöst. Jag kunde inte heller fokusera på något annat och ville inte gärna prata med någon. Om jag prata med någon kände jag att jag tappade kontrollen. Det är just den känslan att tappa kontrollen som har följt mig genom denna tid. Så här i efterhand kan jag tro att känslan av att tappa kontrollen över mitt liv gjorde panikångesten mycket värre.

Tappa kontrollen över sitt liv kan asscocieras till döden. I alla fall så var det så med mig. Jag har väl lidit av dödsångest sedan jag var liten, så det spädde väl på min panikångest än mer. Men dödsångest är något som är vanligt och något som jag lärt mig hantera med åren och idag berör det inte mig nämndvärt.

Att det skulle ta tre år innan jag skulle bli kvitt panikångesten är katastrof. Jag ser mig inte som botad ännu, men det är mycket länge sedan som jag hade en panikångestattack. Det är nog halvåret nu, men det är inte pga psykologer. De är jag otroligt besviken på. Vallades mellan flertalet psykologer och den sista tiden innan jag gav upp allt vad psykologer heter, så hade jag en skötare. I alla fall hade han de kunskaperna som behövdes för att hjälpa mig. I alla fall var det så det sas.
I efterhand hade inte ”psykologen” det. Han var totalt ointresserad av mina samtal och ibland kunde han till och med somna. Samma fråga kunde han ställa samtal efter samtal och någon vidare rådgivning fick jag inte.

Tiden innan jag bytte ”psykolog” för sista gången så fick jag ny medicin som skulle dämpa mina attacker och inte vara beroendeframkallande. Denna nya medicin var min väg tillbaka. Då kan jag nämna att jag har testa en rad ångestdämpande mediciner. Den första medicin jag testa gjorde mig till och med sämre och så dålig att jag fick ta ambulans till akuten.

Genom att jag fick en medicin som fungerade till sist, så kunde jag börja bygga upp ett försvar att stå emot attackerna. Dessutom kunde jag må bra med hjälp av medicinen långa perioder och på detta sätt ”lura” panikångest samtidigt som jag byggde på försvaret.

Jag kan tycka att tre år är alldeles för långt tid för att ”bota” något som har gjort mig så illa. Stundtals kändes det som jag inte togs på allvar. Att jag sedan skulle träffa rätt läkare som fann den medicin som skulle hjälpa mig är nog rena turen. Det finns säkert många som inte träffar den där läkaren som förstår och kan trycka på de rätta punkterna. För dessa kommer illandet inte ta slut utan bara fortsätta.

Det är trist att inte tas på allvar när det gäller panikångest och många bara rycker på axlarna. Panikångest är faktiskt en sjukdom och inget jävla påhitt hos personen. Alla med detta måste tas på mer allvar, få en utredning om hur de mår, en plan över de kan hjälpas och inte slussas hit och dit och testa nya mediciner hela tiden.

Till er som har panikångest, så stå på er för ni måste kräva den vård ni har rätt till. Försök också läsa så mycket som möjligt i ämnet, för det gjorde jag. Plöjde igenom hemsida efter hemsida och informationsblad efter informationsblad. Lär känna er panikångest och lev inte i ovisshet.

Till politiker på alla nivåer, så säger jag – lägg inte ner psykmottagningar utan ge dem mer kompetens med nyanställningar. Det behövs bra och kunnig personal på Sveriges psykmottagningar. Då kan alla få chans att komma till i tid och inte behöva hamna i någon slags kö.